Vem som regisserat Vladimir Putins machostil får vi veta i Anna Arutunyans nya bok som gjort ett grundligt journalistiskt arbete om fenomenet Vladimir Putin. Björn Löfström har läst.

Böcker

Anna Arutunyan
Tsar Putin
Ordfront

I slutet av åttiotalet bodde jag i Taganka – det kända teaterkvarteret i Moskva. I hyreshuset bodde utlänningar och vaktades därför av sovjetiska poliser. De slumrade på bänken intill entrén, var lönnfeta, obeväpnade och kunde i ett normalt samhälle blivit tagna för något sjaskiga ordningsvakter.

Mina ryska gäster ägde stor respekt för polismännen. De smög sig förbi när männen sov eller pratade sig nervöst igenom spärren om polisen råkat vakna. De av mina vänner som hade rubel mutade sig fram till dörren med hjälp av en trerubelssedel.

Välbehållna inne i min lägenhet öppnade mina vänner en flaska och drog därefter politiska anekdoter. Den överlägset populäraste handlade om korkade ryska poliser.

Då hette presidenten Gorbatjov. Nu heter presidenten Putin. Den moderna ryska polismakten ser ut som Putin:

Slanka, slimmade kroppar, snabba västerländska bilar, kraftiga automatvapen. Tomma blickar. På alerten.

På presidentens minsta vink är den beredd att slå ner protesterande miljöaktivister, gripa misshagliga punkartister som Pussy Riot eller göra razzia hos affärsmän som hotar presidentens makt som den fängslade Michail Chodorkovskij. Den tvekar inte ens att bura in förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov – om än bara för några timmar.

Säkerhetspolisens avdelning för ”våta jobb” – misstänker många ryssar – ser till att särskilt uppstudsiga ”oliktänkande” skjuts ihjäl, omkommer i bilolyckor eller förgiftas med pollonium.

Det finns ett intressant avsteg från mallen: Polismajor Aleksej Dymovskij som i en video riktad till Putin (då ännu premiärminister) larmade om brutalitet, korruption och allmänt förfall inom kåren. Någon upprensning blev inte av; däremot fängelse för polismajoren själv.

Fallet Dymovskij tas upp i den rysk-amerikanska författaren Anna Arutunyans Tsar Putin, med undertiteln Myter, makt och despotism. Det är en rätt rörig och onödigt mångordig bok, dessutom försedd med fel titel: ryska tsarer titulerades alltid med förnamnet, inte släktnamnet. ”Tsar Peter”, ”Tsar Nikolaj”, inte ”Tsar Romanov”.

Fast varför vara petig. Anna Arutunyan har gjort ett grundligt journalistiskt arbete om fenomenet Vladimir Putin. Hur kan det komma sig att en färglös, före detta sovjetisk underrättelseagent nästan fullständigt behärskar ett land med 150 miljoner invånare? Ett svar är att Putin har kontrollen över den överbelastade poliskåren, armén, massmedia och – inte minst – storföretagen inom gas, olja och andra strategiska ryska råvaror. Mellan Kreml och landets finansfurstar råder ett intimt samspel som presidenten regisserar i hemlighet. Eller, när det passar honom, inför offentligheten.

Många ryssar minns hur Putin i TV läxade upp en av landets mest kända oligarker för att denne lagt ner en fabrik och gjort en hel stad arbetslös.

- Det är en sådan ledare vi vill ha, säger många ryssar i boken. En fader, en riktig karl, eller en brudgum som det heter i en dikt av Berdjajev.

Att Putin emellanåt visar prov på det största förakt för sitt eget ryska folk – som vid katastrofen med ubåten Kursk – har mindre betydelse. Ryssars tro på den ”gode tsaren” går tillbaka till medeltiden och ändras inte i en handvändning.

För alla som trott att Hollywood regisserat Putins machostil med bar överkropp, styrande stridsflygplan eller dykande efter fejkade antikviteter i Svarta havet – de har trott fel, får vi veta i Arutunyans bok.

Pajaskonsterna har Kremls grå eminens Valerij Surkov hittat på, den mäktigaste ryssen efter Putin själv.

BJÖRN LÖFSTRÖM