Vacker retorik, gärna det. Men det är gärningarna som räknas.

I ett inlägg (22/9) framför Humanisterna Sturmark och Nilsson sitt budskap om människan i centrum, och den roll som vetenskapen har för att minska mänskligt lidande.

Det är lätt att förstå deras uppfattning att någon övernaturlig överbyggnad för detta inte behövs. Men inte ens fundamentalistiska kristna skulle argumentera mot tanken på människan i centrum och kunskapens betydelse för att minska mänskligt lidande. Det som skiljer oss åt är gudstron.

Sturmark och Nilsson hävdar att de inte vill skapa nidbilder av sina motståndare. Ändå räknar de upp en rad fakta, där övergrepp mot människor sker i religionens namn. De gör ett svep över kristna, islamska fundamentalister, afrikanska andereligioner och okunniga amerikaner, och får de valda exemplen att framstå som både utgångna från religiösa uppfattningar, och typiska för alla religioner.

I sitt urval av fakta underlåter de att ta upp den roll som kyrkor har spelat för utveckling av sjukhus, läskunnighet och social välfärd. De nämner inte alls det som kyrkor gjort för åsidosatta, utstötta, ensamma, åldriga i vårt samhälle, eller det arbete som pågår för utveckling av civilsamhällen, mänskliga rättigheter eller för insatser i många flyktingläger. De väljer att i stället hänvisa till sverigedemokraternas karikatyrmässiga bild av vad kristen värdegrund innebär.

Det vore lätt att med samma argumentationsteknik hävda att ateistiska politiska makter är skyldiga till ett stort antal övergrepp mot mänskliga rättigheter och bunta samman de ateistiska sekulärhumanisterna med dem. Vi känner igen retoriken om vetenskap från den stalinistiska tiden.

Men det vore intellektuellt ohederligt. I stället kan det vara skäl att försöka förstå skäl för övergrepp mot människan i religioners eller andra ideologiers namn. Ett vetenskapligt arbetsområde, där balansen mellan religiös retorik och sociala eller ekonomiska krafter kan belysas.

I grunden håller jag med om det viktiga i att både troende, ateister och politiska krafter bedöms efter sina gärningar. Men det är tacksamt att i polemiskt syfta bunta ihop alla religiösa och tillskriva dem någras illgärningar.

De två debattörerna känner sympati för ett religionernas hus, såsom det framfördes nyligen i en debattartikel (1/9). Syftet skulle vara en plats för ekumenisk reflektion över tro och livsåskådning. Men de känner sig uteslutna och menar sig ha något att tillföra i en sådan diskussion.

Min uppfattning är att det redan finns lokaler för detta, men att givetvis den religionsdialog inom kyrkorna och till exempel med den muslimska kommuniteten bör utvecklas. Och gärna med humanisterna.

Däremot finns det ett lokalbehov för det arbete som kyrkorna bedriver för barn, men också för dem som livet går hårt fram mot – ett diakonalt centrum. De två humanisterna skriver: ”Den sekulära humanismen sätter människan i centrum, betraktar henne som en moraliskt och förnuftsmässigt kapabel människa”.

Det är lätt att hålla med, här möts vi. Men får jag utmana. Det finns människor, som har svårt att klara vardagen, som fastnar i alkohol- och drogberoende eller som på grund av ålder utlämnas till vad socialtjänsten och ännu levande vänner kan bidra med. Öppen gemenskap – som arbetar bland alkohol- och drogberoende, bland misshandlade kvinnor och barn i familjer med drogande föräldrar – behöver frivilliga.

Människan i centrum, gärna det, men det vore klädsamt om Humanisterna drog praktiska slutsatser av sin retorik och ställde upp som frivilligarbetare i Öppen gemenskap eller andra organisationer, som också sätter människan i centrum. Vacker retorik, gärna det, men det är gärningarna som räknas.

Erik Lundgren
Umeå