Häggs väg genom Italien

I en ny bok tecknar Göran Hägg Italiens moderna historia, kulturliv, och vardagsliv ända ned på smörsångarnas nivå. Som personligt färgad vägledning är boken nog den bästa på svensk marknad, skriver Gunnar Balgård som läst.

Det har mest varit en tidsfråga när Göran Hägg skulle publicera sin personliga och översiktliga bok om Italien, och nu har den kommit. Att Hägg är rask i svängarna betyder faktiskt inte att han är ytlig, bara att han har en viss galant jargong, men även den kan man försona sig med. Att Göran Hägg kan sitt Italien, där han varit halvtidsboende sedan många år, kan man vara säker på.

Detta är en översiktlig framställning på 450 sidor om Italiens moderna historia, kulturliv, och vardagsliv ända ned på smörsångarnas nivå. Hägg startar vid landets enande 1861 och slutar vid Berlusconis slutliga avgång 2011, sedan densamme gjort sitt enda och fatala politiska misstag: Att inte förstå att företagsekonomi och nationalekonomi är olika saker. Där förslog inte förförelsekonsterna längre. Häggs skildring av de senaste decennierna i landet har för övrigt få motsvarigheter på svenska.

Dock inger bokens första kapitel viss oro. Det är som ett flipperspel av associationer och uppgifter, mellan då och nu, mellan två språk, svenska och italienska, och bokens bas verkar svajig. Men det lugnar ned sig så snart Giuseppe Garibaldi, en av bokens stora hjältar, jämte Gabriele d´Annunzio, kommer in på banan och enar landet, men sedan dessvärre motas undan inför dess fortsättning.

Göran Hägg är helt klar över detta: Allt som i framtiden ska visa sig grumligt, kaotiskt, svårstyrt med landet Italien har sin rot i omständigheterna kring dess uppkomst. Många ville inte vara med. Många ville ha sina gamla privilegier med sig in i den nya statsbildningen. Inte ens ett gemensamt, nationellt språk fanns. Hägg håller det rentav för troligt, att gamla skulder från befrielsekriget alltjämt spökar och belastar den nationella statsskulden.

Hägg kallar sådant ”systemfel”. I Italien är de otaliga. Man kan snarast förundras över att landet ändå hankar sig fram så hyggligt som det gör.

Sålunda har Italien alltid haft en stor militärmakt, men en som alltid visat sig oduglig i strid. Man har aldrig vunnit en drabbning utom vid de nesliga invasionerna av Libyen och Abessinien, två kortvariga och dyrköpta koloniala äventyr. Man kan snarast säga att krigsmakten finns för att bereda en fåfäng officerskår möjlighet att uppträda i granna uniformer, som på den sentida nationaldagen den 2 juni. Hägg ger den gamla adliga officersklanen från Piemonte, som stötte bort Garibaldi, den långtidsverkande skulden för det.

Ett annat fel från början var att katolska kyrkan och påvestolen inte ingick i statsbildningen. Påvarna surade och trotsade, men kunde inte anfallas, och när Mussolini till sist gjorde upp med dem i Lateranfördragen 1929, fick de en egen stat i staten och ett inflytande som de annars aldrig skulle ha haft om religionen bakats in tidigt i en författning. Trosuppfattningen är nu bokstavligen ett eget rike, en gynnad enklav.

Om Mussolini har Hägg redan skrivit en stor, förtjänstfull bok tidigare, och här återkommer de åren av fascism i ett spänstigt koncentrat. Hägg håller fast vid sitt fynd om en kupp mot d´Annunzio – utknuffad genom ett fönster – som öppnade vägen till Rom för pretendenten, och en forskningsnyhet, som har mycket som talar för sig. d´Annunzio hade annars infört syndikalismen i Fiume, och var en allvarlig rival.

Till en början gjorde Mussolini åtskilligt gott. Motorvägar och träsksanering brukar framhållas, och maffian på Sicilien var faktiskt temporärt besegrad tills den fick återkomma med nytt amerikanskt blod efter invasionen 1943. Först år 1936, menar Hägg, började Mussolini göra allting fel, som att delta i spanska inbördeskriget samt vika ned sig för Hitler. Det häpnadsväckande förloppet när Stora Rådet faktiskt avsätter Mussolini är spännande läsning, på samma sätt som den efterföljande valhäntheten i statsledningen är plågsam att ta del av. Att tyskarna fick återbesätta Italien bäddade för de hemskaste närstrider och partisanstrider som i andra världskriget överhuvudtaget utkämpades, och kroatiska motståndsmän fick besätta Trieste.

I det sistnämnda avseendet får jag av Häggs framställning äntligen vissa sammanhang förklarade hos min älsklingspoet Umberto Saba från Trieste, som fann sin hemstad härtagen och förbytt.

Andra världskrigets konvulsioner förändrade Italiens politiska liv i grunden, och gav det de former som i huvudsak rått sedan dess. Där partisanstriderna stod hetast, blev partiväsendet rödast, och där bara måttliga strider fördes härskar katolska kyrkan och kristdemokrater.

Och så förhöll det sig i decennier ända tills hela systemet kraschade åren 1992-93 i Tangentopoli – Hägg översätter det ”Mutköping” – när hela partistrukturen och statsapparaten befanns vara ihålig som en ost av mutor, bestickning och egenintressen. Ingenting bestod, allt var ruttet, och Italiens offentliga liv var faktiskt en ruinhög. Att något sådant kan ske i en modern, västerländsk stat var otvivelaktigt chockerande.

Och ut ur detta kaos träder Silvio Berlusconi.

Göran Hägg beskriver denne utmanande statsman av sin tid med rimlig kritik, men utan löje, eftersom han i mångt och mycket är som italienarna själva, självrådig och snabb i tanke och repliker. Om hans bakgrund berättar Hägg åtskilligt som jag inte visste förut, och som inte Kristina Kappelin medtagit i sin bok om Berlusconi.

Dennes tilltagsenhet väcker även Häggs häpnad (”Vid flera minnesvärda tillfällen har vi till vår förvåning fått se eller snarare höra hur Berlusconi ursinnig ringt upp studion och släppts fram för att skälla ut deltagande debattörer och sedan utan att tolerera några svar slänga på luren”). Så kan man frestas, uppträda om man äger tv-kanaler.

Inte heller Hägg tror att Berlusconi kommer tillbaka, men säker är han inte.

Om vad som ska komma efter Mario Montis expeditionsministär kan ingen säga något. Italien står faktiskt i dag framför ett blankt fönster, och Göran Hägg har mycket sakkunnigt beskrivit vägen dit.

Som personligt färgad vägledning är boken nog den bästa på svensk marknad.

Utöver den politiska historien har han även ambitionen att teckna den nationella kulturhistorien. Där är framställningen mer subjektiv, och knappast invändningsfri. Jag gläder mig åt Häggs mycket höga värdering av Giovanni Vergas författarskap, men saknar besked om Cesare Pavese och Elio Vittorini, och har svårt att tycka att Carlo Cassola och Giorgio Bassani håller nobelprisklass. Italiens poeter utöver d´Annunzio har Hägg inget tålamod med, jo faktiskt ändå med Giovanni Pascoli från förra seklets början. Av filmmakare uppskattar han Ettore Scola, men inte Michelangelo Antonioni.

Modernism är nog lite suspekt, fastän Hägg gillar målaren Umberto Boccioni. Folklighet är bättre, men Dario Fo duger inte riktigt. Så får han gärna tänka, men inte tro att han sagt sista ordet.

Gunnar Balgård