Under 1800-talet förvandlades samernas gamla markrättigheter till ett privilegium och en myndighet för att administrera statens maktutövning gentemot samerna – ett Lappväsende, etablerades.
I en nyutkommen bok skildrar Umeåhistorikern Patrik Lantto alla turer kring Lappväsendets tillkomst och verksamhet.

Böcker

Patrik Lantto
Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885-1971

”Tillhör Lappväsendet” står det på en skylt som sitter uppspikad på vissa gamla fjällstugor. Skylten utgör ett påtagligt bevis för svenska myndigheters närvaro mitt i rennäringens kärnområde. Man drar lite på munnen när man ser den där skylten, för den ger ett ålderdomligt intryck. Och man undrar lite: vad hade myndigheterna här att göra?

Historikern Lennart Lundmark har visar hur den svenska staten steg för steg stärkte sin ställning gentemot samerna. Fram till och med 1600-talet skötte samerna sina marker och sitt näringsliv i stort sett själva. Först när de inte kunde komma överens tog de saken till tinget – som länge dömde enligt samisk sedvanerätt.

Under 1700-talet började kronan genom sina landshövdingar att alltmer engagera sig i samernas tillgång till land och vatten. Till slut tog landshövdingarna helt och hållet över bestämmanderätten. Intressant nog skedde detta helt utan formella beslut – det bara hände, som en naturlig följd av kronans anspråk på alla marker som inte bevisligen var i enskild ägo. Under 1800-talet förvandlades samernas gamla markrättigheter till ett privilegium.

I detta perspektiv är det rätt logiskt att det förr eller senare skulle behövas en myndighet för att administrera statens maktutövning gentemot samerna – ett Lappväsende. I en nyutkommen bok, Lappväsendet: tillämpningen av svensk samepolitik 1885-1971, skildrar Umeåhistorikern Patrik Lantto alla turer kring Lappväsendets tillkomst och verksamhet. Han visar att det inte fanns någon egentlig plan i början. Det fanns inte ens någon egentlig myndighet, bara enskilda tjänstemän som under 1880- och 1890-talen tillsattes för att lösa konkreta problem i respektive län. Av någon obegriplig anledning fick de titeln lappfogde – en beteckning som var urmodig redan då. Så hade Gustav Vasa kallat de skatteindrivare som han infört; titeln hade avskaffats i början av 1700-talet.

De nya lappfogdarna blev snart oumbärliga för länsstyrelserna. Under 1910-talet inrättades ett antal underordnade tjänster – lapptillsyningsmän – som skulle arbeta ute på fältet. Därmed blev Lappväsendet en verklig myndighet och skulle fortleva som sådan under åtskilliga decennier.

Av Lanttos bok framgår att Lappväsendet fick engagera sig i både stort och smått. Särskilt intressant är att den nya myndigheten snart ansåg sig ha tillägnat sig så ingående kunskaper om rennäring att man började undervisa renskötarna. Lappväsendet förespråkade intensiv renskötsel, vilket innebär att renarna hålls väl samlade och under stor kontroll samt regelbundet mjölkas. En förutsättning för detta är att renskötarna och deras familjer ständigt följer med renarna. Bofasthet är således en omöjlighet; renskötarna måste fullt ut leva som nomader.

Följaktligen blev även renskötarnas boendeförhållanden något som Lappväsendet måste engagera sig i. På 1910-talet fick till och med renskötare från Karesuandoområdet komma till Västerbottens län för att visa att det gick utmärkt att bo i tältkåta på vintern.

Men Lappväsendet kunde inte stoppa utvecklingen. Patrik Lantto beskriver hur renskötseln bedrevs i alltmer extensiv form. Renarna fick beta friare och mjölkades inte längre. Vinsten för renskötarnas del var mindre arbetsinsatser och friskare renar – och möjlighet att skaffa sig fasta bostäder. Lappväsendet fortsatte att sträva emot i det längsta, men tvingades under 1940-talet inse att tiden sprungit förbi dem. I stället fick myndigheten hjälpa till att ge samerna drägliga bostäder.

I takt med att samerna blev alltmer organiserade och medvetna kom Lappväsendet att framstå som alltmer otidsenligt. År 1962 försvann ”lappfogde” som titel och ersattes med ”förste konsulent”, samtidigt som ”lapptillsynsmannen” blev ”instruktör”. År 1971 avskaffades så Lappväsendet för gott, samtidigt som samebyarna fick en mer självständig ställning. Men nästan samtliga tjänstemän från Lappväsendet fortsatte att arbeta med rennäringsfrågor inom länsstyrelserna. I praktiken blev förändringarna därför inte så stora.

Den stora omvälvningen kom först på 2000-talet när Sametinget övertog rollen som förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor. Så långt fram i tiden sträcker sig inte Patrik Lanttos bok. Framtida forskning får avgöra vad detta symboliskt viktiga skifte fått för betydelse i praktiken.

 

I dag besöker Patrik Lantto Forskningsarkivet på UB för att prata om sin bok i seminarieserien Mötesplats arkivet, detta med start kl 19.

GUDRUN NORSTEDT