Takida-sångaren Robert Petterssons svenskspråkiga band Stiftelsens debutalbum är en av de som recenseras i VK denna vecka. Tafatt och förutsägbart, skriver VK:s recensent.

 

Stiftelsen – Ljungaverk

Universal

Betyg: 2

Vad händer när Takida-sångaren Robert Petterssons nya band Stiftelsen släpper debutskiva och sjunger på svenska? Svar: det låter som Takida, fast på svenska.

Debutplattan Ljungaverk är sprängfylld med tafatta texter och melodier som vaggar på i förutsägbara varianter. Emellanåt känns det ändå lite helhjärtat då vissa glimtar av ett ärligt uttryck smyger in i den annars överpolerade debuten.

Skivan sänks dock av låtar som Du är ju allting och den makabert dåliga texten i Herr Ångström hade fest. Stiftelsen klarar inte sig inte över betyg-2-spärren, men å andra sidan brukar dålig kritik aldrig stå i vägen för den här typen av ”tuff” gladpop.

Carl Ahlström

 

Witchcraft – Legend

Nuclear blast

Betyg: 5

Finns det någon rättvisa i världen kommer Witchcraft att bli lika stora eller större än syskonbandet Graveyard. Trots gemensamma influenser i 60-/70-talets psykedeliska hippierock har Witchcraft två trumfkort på hand, dels Magnus Pelanders själfulla och starka röst och dels ett sjujäkla driv som gör att varje låt känns snudd på oumbärlig.

Just Pelander förtjänar ett extra omnämnande; hans sång lyfter samtliga låtar och klättrar obekymrat från stillsamma nynnande till bultande crescendon i intensitet. Parad med en musikalisk uppbackning i världsklass är Legend en av årets bästa skivor.

Johan Paulin

 

Mumford & Sons – Babel

Cooperative Music

Betyg: 4

Babel följer supersuccén Sigh no more på samma sätt som Room on fire följde Strokesdebuten Is this it. Man har putsat i kanterna och fläskat till produktionen, men det är samma stompiga brittbluegrass som tog bandet ut i världen.

På Babel är man ännu mer Fleet Foxes kört genom Coldplay, det finns inget litet folkplock man inte kan göra arenavärdigt crescendo av. Marcus Mumford har ett magnifikt sinne för melodier och sjunger dem med en naiv inlevelse som jag har svårt att värja mig för, jag kan bara kapitulera inför monsterlåtar som Ghosts that we knew och Lovers eyes.

Simon Österhof

 

John Hiatt – Mystic pinball

New West

Betyg: 4

Han är från Mellanvästern i USA, har skiftat skivbolag flera gånger under 40-årig karriär. Skriver musik med powerpop, country och allmänrock i påsen. Gått från att vara morgondagens löfte till att aldrig få det riktigt stora kommersiella genombrottet, trots spelningar med i stort sett alla det är något med. Och konsekvent vägrat lämna någon som helst walkover!

På Mystic pinball är det Hiatts signum inom komponerandet som gäller, självklara melodislingor med eleganta brytackord kombinerat med vackra texter och klacksparkad bittermandel i motorn.

Staffan Westfal

 

Efterklang – Piramida

Rumraket/Playground

Betyg: 3

Den danska trion Efterklang är i ständig rörelse, alltid trevande framåt mot nya ljudbilder. Efter den poppiga förra skivan Magic chairs är Piramida mer dystert folkrock-episk, ibland närmar de sig storheter som Arcade fire, blandat med atmosfäriska ljudlandskap som för tanken till Sigur Rós senaste album.

Casper Clausens klara sångröst rör sig bland såväl vackra falsetter som en tungsint baryton. Referenserna till trots så låter det ändå omisskännligt som Efterklang. Tempot är stundtals lite väl segt och oföränderligt, men i den vilande stillheten finns också något försiktigt storslaget.

Evelina Burström