Svanesång för kultursidan

Hela kulturen är ”nuiserad” och den historiska horisonten bortblåst. Krönikörernas tid råder och kritikspråket har ”kröniköriserats”. Bengt Holmqvists kritiska credo mot ”tyckande” och för ”analys, utredning och dokumenterad värdering” är fullständigt övervuxet av mossa. Det är en av Åke Lundqvists konstateranden i sin genomgång av DN:s kultursida. Tommy Sundin har läst.

Innan jag ens hunnit läsa ett ord i Åke Lundqvists bok Kultursidan känner jag irritation. Vilken förmätenhet i titelns singularis! Har landet bara en kultursida? Nu vore förstås det mer korrekta ”Dagens Nyheters kultursida. Kulturjournalistiken 1864-2012″ mindre klatschigt säljande och redan efter några sidor är det lätt att svälja förtreten, infångad som jag blir av en skickligt komponerad, livligt skriven och konstant spännande historik.

”En hommage till det glömda”, lyder ett av Åke Lundqvists syften och förvisso har han grävt djup i ”makulaturgraven”. Ändå är det bara en bråkdel han läst av den svindlande mängden artiklar i omkring 50 000 tidningsnummer under snart 150 år. Tillräckligt dock, tyder det gedigna resultatet på, kompletterat som han gjort med riklig sekundärlitteratur.

Men är inte DNs historia redan skriven? Jovisst, Lundqvist räknar upp hela tolv volymer. Gemensamt för dem är dock kulturjournalistikens styvmoderliga behandling. Bara fem procent av utrymmet, uppskattningsvis.

Stoffet har disponerats i åtta kronologiska avdelningar rubricerade efter varje epoks tongivande tidningsman. Huvudredaktörer inledningsvis, kulturchefer sedan sidan etablerats. Sista avsnittets mer salomoniska rubrik ”Tabloiden” förklaras av nutidens täta chefsbyten.

Intet nytt under solen, får man bekräftat vid mötet med tidningens grundare Rudolf Wall. Han är av enkelt ursprung och siktar mot de lägre samhällsskikten, som inte förut, men kanske nu har råd med en daglig tidning. Därför påbjuds korta artiklar med populärt innehåll. Kultur är mer eller mindre synonymt med folklustspel på Djurgårdsteatern. Konstvernissager och teaterpremiärer är festliga fenomen som roar läsarna, liksom skådespelare och andra kända personer i staden. Ambitionen att höja publiken till den stora konstens nivå är missriktad. Nej, konsten ska gå folkets förväntningar till mötes.

Dagens DN Kultur är ju en återkomst till Rudolf Walls kultursyn! Då gällde det att få folk att över huvud taget påbörja tidningsläsning, nu används kulturpopulismen som konkurrensmedel för att hålla läsarna kvar.

Wall hade ändå blick för skrivare med ”dramatisk täthet i pennan”, så när August Strindberg lämnar in ett bidrag blir han raskt DNs förste kulturskribent. Åke Lundqvist fördjupar sig sedan i Strindbergs insatser, hur han efter skärgårdsreportagen huvudsakligen kom att ägna sig åt konstkritik. Ett flertal citat från Strindbergs artiklar kryddar framställningen. Sådan är Lundqvists effektfulla metod.

Att beskriva det redaktionella arbetets inriktning, tidningens motdrag mot konkurrenter, medarbetarstabens förändringar, interna motsättningar, upplageutveckling, ägarbråk, tillsättningsärenden och så vidare har sitt givna intresse, men blir i längden tröttande. De många och generöst tilltagna porträtten av eminenta DN-skribenter livar därför upp och skapar dynamik i texten.

Mot villkor att få trycka tidningen köper Albert Bonnier med måttlig entusiasm tio aktier, när Wall fiskar efter startkapital. På så sätt grundläggs omedelbart den varaktiga ägarstrukturen.

När uppstod då kultursidan? DN var inte först. På trots mot bokens titel är Lundqvist så vidsynt att han utnämner värste konkurrenten genom åren Svenska Dagbladet som pionjärer. SvDs nystart 1897 med en idé för kulturen som likställd politiken och höjd över partikäbblet, med tongivande medarbetare som Oscar Levertin, Tor Hedberg, Hjalmar Söderberg och Ellen Key, markerar kultursidans födelse i Sverige. Åren dessförinnan hade DN visat fram livaktigare kulturjournalistik av trion Pehr Staaff, Edvard Alkman och Wilhelm Peterson-Berger samt den sensationellt tidiga barnbokskritikern Gurli Linder. Men någon fast kultursida var dåvarande chefredaktör Vult von Steijern för svag tidningsman för att skapa.

Mängden kulturmaterial i tidningen varierar med graden av kulturintresse hos de olika huvudredaktörerna. John Landqvists sju år på tidningen representerar en sällsynt tid när DN-kritiken går i takt med den då unga litteraturen (tiotalisterna), men hans skrivhåg stod till annat än tidningen och kulturens position förmådde han inte maka fram. De skulle dröja till 1920-talet innan DN med Torsten Fogelqvist får en kulturchef värd namnet. Med honom växer kulturmaterialet och medarbetarstaben till ”ett fullt lag”.

De femtio åren efter andra världskriget utgör en explosiv utveckling för såväl tidningen som kultursidan. Särskilt under epoken Tingsten-Lagercrantz har DN nära nog monopolistisk dominans i svensk debatt. Det känns för mig nutidsnära bekant, men blir ändå på många punkter till nyttig historierevision. Tingstens rigiditet med tvånget att hela tidningen måste hålla ledarsidans linje i debatterna minns jag inte. Fri debatt inom tidningen var otänkbar.

Skildringen av kultursidans liv under vänsteruppsvingets 1960- och 70-tal äger den nervkittlande thrillerns dramaturgi. Scenen växlar från dundrande krevader på sidorna till interna Lagercrantzattacker från både chefsredaktörskollegan Sven-Erik Larsson och ägarna Bonniers. Lagercrantz balansakt analyseras minutiöst och Lundqvist har, trots att han själv var med, hittat den rätta distansen. Han ser hur Lagercrantz mellan de stora bataljerna måste hämta energi och då vänder sig till den stora dikten, vilket resulterar i långa artikelserier om Dante, Sachs och Joyce.

DNs kultursida var mitt intellektuella universitet i 1960-talets Uppsala. Vi slogs i studentkorridorerna om att först komma över den på morgnarna, medan nån sällsynt SvD-prenumerant stillsamt muttrade: ”Jag vill läsa om litteratur, inte om skitvatten och Vietnam!”

Per Wästbergs sexåriga chefskap gick mig tämligen spårlöst förbi. Det rimmar illa mot påståendet att ingen varit så produktiv sedan Fogelqvist på 1920-talet! Men Lundqvist förklarar: ”förgängelsevinden tycks fånga Wästbergs ord i samma ögonblick man läser.”

1990, mitt under Arne Ruths chefskap, når DN med sina fem delar krönet på en 125-årig framgångssaga av ekonomisk och redaktionell tillväxt. Men finanskrisen 1991, förstärkt av konkurrens från gratistidningar och internet, puttar tidningen i ett obarmhärtigt stup.

Om populärkulturens inmarsch i kulturdelen formulerar sig Lundqvist intresseväckande: hela kulturen är ”nuiserad” och den historiska horisonten bortblåst. Krönikörernas tid råder. Också kritikspråket har ”kröniköriserats”. Bengt Holmqvists kritiska credo mot ”tyckande” och för ”analys, utredning och dokumenterad värdering” är fullständigt övervuxet av mossa.

Var det alltså bättre förr? Lundqvist talar om många ”förr” och som den nyansens mästare och försiktighetens general han är, avstår han från ställningstagande.

När detta skrivs meddelar Svenska Dagbladet att Kulturdelen upphör. Risken finns att det är kultursidans svanesång Åke Lundqvist exekverat.

Mycket vackert har han i alla fall sjungit!

TOMMY SUNDIN