Inger Wikström-Lindgren om flykten till Tyresö från ett krigstida Finland.
En glitterögd uppenbart välmående och välanpassad tvååring i lyckligt samspel med sin fosterfamilj, har troligen de flesta sett i tidningar och tv. Och upprörts över tanken att detta barn skall slängas ut i det okända, vistas på franskt barnhem medan ett planlöst sökande efter anhöriga vidtar.

Stödlistor upprättas, anslutningen är stor, Haddile får stanna tills vidare i väntan på migrationsdomstolens beslut och denna gång kan man fråga sig när omständigheter kan vara mer ömmande.

Men vi har sett andra omänskliga fall där teori och praktik inte rimmar; Sveriges mottagande öppna famn kontra den verklighet ensamma asylsökande barn möter.

Väntan, osäkerhet, rädsla å ena sidan, å andra ett missnöjesparti som gnuggar händerna över det ökande vattnet på deras kvarn.

Dock, trots avvisningar och svårigheter fortsätter Sverige, vid sidan av Tyskland att ta emot de relativt sett största flyktingmängderna i Europa.

Alla skall veta att det finns en tradition i detta land, från andra världskriget, då framför allt barn från Finland bytte hemvist: bort från knapphet, osäkerhet, mörker och bomber, till värme, mat, omsorg och upplysta gator – det kändes som den största tryggheten; att man inte behövde dra ned tunga svarta mörkläggnings-, gardiner när skymningen föll på, utan kunde sitta hela kvällen och se ut på en gatubelysning, som var som ett feeri för den som kom från helt mörklagda gator, där man fick treva sig fram med en liten smal ficklampstråle,

Jag var en av dem som satt och såg på detta fredens ljus. Dock ingick jag inte i de organiserade barnflockar, som ledsagades till Sverige och togs emot i familjer, som hade lärt sig att ”Finlands sak är vår”.

Jag var privilegierad nog att komma hit i sällskap med min mamma och babysyster, hals över huvud med sista båten från Åbo till Stockholm. Finland och Sovjet hade nämligen slutit vapenstillestånd denna höst -1944 – i vilket ingick att finska armén skulle jaga ut de tyska trupper som fanns i landet, ingen visste hur det skulle utvecklas – kvinnor och barn skulle helst bort så snabbt det gick.

Vilket märktes på den överfulla båten, vi fanns överallt, kvinnorna och barnen. Vi reste i sällskap med de närmaste familjevännerna, en mamma och två söner. Fäderna som hade ledsagat oss till Åbo, trängde sig ombord och lyckades muta sig till två av besättningens kojplatser där pojkarna, jag och två ensamma flickor ur bekantskapskretsen på väg till släktingar i Sverige, kunde sova. I en sittsalong satt mammorna med min syster i barnvagn.

”Flykten till Egypti land” kallade min fader detta arrangemang, i de familjeskrönor som uppstod, när vi efter sex veckor var hemma igen. För att komma in i Sverige måste någon mottagare som tog ansvar för de nykomna finnas. I Stockholm fanns en yrkesbekantskap, som i rasande fart åtog sig detta.

Vär landstigning tog åtskillig tid, bland annat därför att svenska myndigheter inte litade på de difterivaccineringsintyg som skulle medföras, utan gjorde om hela proceduren med varenda en på den överfulla båten, jämmerliga barnskrik ljöd överallt, den tidens sprutor var ingenting att leka med, allra minst inpressade i späda barnnackar.

Sedan stannade allt upp en gång igen, nervösa tullare sprang omkring och slutligen grep någon en megafon och ropade ut över virrvarret att ett icke identifierat barn hade burits i land av ett annat barn och sedan försvunnit. Ingen gav sig till känna förrän mamma sade:

- Men herregud, tänk om det var Dolly, de menade!

Dolly var en s k Käthe Kruse docka, som jag hade fått av en faster, som var för vuxen för dockor. Denna hade jag släpat med på resan, mera som en accessoar, eftersom jag aldrig någonsin lekte med dockor. Och visst, jag hade burit den i land, men sedan tröttnat, och lagt den i matkassen som nu var praktiskt taget tom efter alla resevedermödor.

Det var mycket riktigt Dolly som söktes och vi släpptes äntligen ut i den frihet där vårt värdfolk väntade. Så här beskrevs vår ankomst i ett brev en vecka senare:

”Broder! … Efter fyra timmars väntan slapp då till slut de dina genom tullen i söndags åtta-dagar. och vi stodo öga mot öga med din familj. En viss oro hade, om jag skall vara sanningsenlig, infunnit sig såtillvida att vi voro mycket undrande hur familjen skulle se ut. Nå, det avlöpte MYCKET lyckligt. Du hade, som jag innerst inne hela tiden också trott valt en livsledsagarinna, som gick i stil med Dig själv. Tack för det!.”

Sedan fortsatte det tättskrivna brevet med alla de svårigheter som var förknippade med vår ankomst. Värden var tämligen nygift och bodde med sin hustru i en etta vid Norr Mälarstrand i bostadsbristens Stockholm. Frågan löstes tillfälligt med att vi hyrdes in i ett rum hos portvakten som bodde på samma våning, men själv var mycket emot det hela eftersom han vid sidan av sin portvaktssyssla hade ett heltidsjobb och måste få sova den tid han var hemma. Egendomligt nog även några timmar mitt på dagen. Den tiden tillbringade vi i ettan, där mamma skötte städning och matlagning till ackompagnemang av portvaktssnarkningar som dånade från lägenheten mitt emot.

Vackra dagar placerades jag som barnvakt på den parkliknande gården med utsikt mot Mälaren och kristida vedtravar. Det var fridfullt och skönt utom de gånger gårdens barnaskara passerade förbi och ropade, till exempel:

- Far hem finnungar, vad har ni här att göra!

Den första gången det hände, var det några som tog upp sand från marken och slängde den i barnvagnen, men då greps jag av raseri och gav den äldsta pojken – kanske fem år – en ordentlig örfil. Och sade några argsinta ord. Det var första och enda gången jag slagit en människa.

Sedan höll de sig – ropande – på avstånd. Förmodligen mer skrämda av mitt furiösa raseri än av själva slaget.

När man nu, snart 70 år senare läser brevet från den man som helt oväntat fick ansvaret för oss inser man att något stockholmsboende skulle inte gå att genomföra.

Vi hamnade i stället i en sportstuga i Tyresö, den hade vedkamin och dito spis, en vattenpump i källaren, samt en vindsnurra på taket: lugna kvällar och nätter fick man förlita sig på ficklampa och levande ljus. Huset låg i ett större sportstugeområde, där ingen, självfallet bodde i oktober – utom vi.

Dock fanns det ett större hus en bit bort, där det var upplyst på nätterna och en ständig biltrafik pågick vid den tiden. Min mamma som i största allmänhet var ängslig av sig, var övertygad om att det var något slag av spioncentral vi var grannar med och satt i mörkret och vaktade på trafiken – ensam ansvarig för två barn i den stora ödsligheten.

Själv ägnade jag mig åt två saker; färska plommon från de två plommonträden och envisa stavningsförsök för att lära mig läsandets konst. jag hade med mig några böcker, bland annat Nu skall vi läsa, men fick fason på det hela i den lilla bruna lokala telefonkatalogen, där namnet A-n-d-e-r-s-s-o-n, plötsligt lyste i eldskrift.

Livets värdefullaste gåva i en sportstuga i Tyresö.

Sedan kom plötsligt budet att båttrafiken Stockholm – Åbo kommit i gång och att jakten på tyska trupper enbart var koncentrerad till Lappland.

Helt abrupt for vi hem igen, denna gång i egen hytt och när vi lade till stod min fader på kajen; jag hängde mig över relingen och ropade:

- Pappa, pappa, du skulle bara veta vad vi har under den extra barnvagnsbotten!

Nämligen Findus apelsinmarmelad och ÄKTA kaffe.

Jourhavande tullare på kajen såg åt annat håll.

inger wikström lindgren