En politiker som nått så långt i karriären att han eller hon saknar reella utmanare i valtider kan plötsligt uppträda helt inkonsekvent i sina kontakter med medierna. Lennart Holmlunds återbud till en debatt ordnad av Publicistklubben – därför att SVT vill direktsända den på webben – påminner om Mauno Koivistos förhållande till medierna. De behövdes en gång för att locka till sig och behålla strålkastarljuset.
Det skriver Calle Hård, författare och journalist.

Kommunalrådet Lennart Holmlund (S) ville inte att en debatt mellan honom, arrangerad av Publicistklubben (PK), och andra politiker och journalister verksamma i Västerbotten, skulle sändas direkt på SVT:s webb. Därför lämnade han återbud.

Beskedet var inte helt oväntat.

En politiker som nått så långt i karriären att han eller hon saknar reella utmanare i valtider kan plötsligt uppträda helt inkonsekvent i sina kontakter med medierna. Det samma kan även gälla en popstjärna som efter många strävsamma år plötsligt äger en världspublik.

Båda har en gång varit beroende av medierna för att locka till sig och behålla strålkastarljuset. Ett beroende skapar som bekant förakt och med tiden har den först så nyttige journalisten fått se sig förvandlad till en fähund.

Minnesgoda läsare kommer ihåg Mauno Koivisto, president i Finland åren 1982-94. Han ställde upp i valet efter den åldrande renässansfursten Urho Kekkonen och fann manegen krattad för åtminstone tre av Den gamles trognaste drabanter.

Koivisto valde att utnyttja populärjournalistikens genomslagskraft.

Han blev den förste hemma-hos-presidentkandidaten. Hans fru sa på TV att han fick stoppa sina strumpor själv. Det vällde in strumpor från förskräckta finska damer.

Dottern Assi skrev kolumner i veckopressen om hur sparsam hennes pappa var. Då bensinmätaren gått sönder i bilen lade pappa ett häfte och en blyertspenna i handskfacket: ”Med tre ekonomer i familjen måste man väl kunna räkna ut bensinförbrukningen”. Socialdemokraten Koivisto lät pressen titta på då han spelade volleyboll med sina vänner i näringslivet. ”Cigarrnivån” hette laget.

Som president med rekordsiffror ändrade han inställning till medierna. Lämlar, började han kalla journalisterna. Lämlar är djur som springer i flock, inte sällan mot sin egen undergång. Direkt översatt från finskans sopuli blir lämmel någon som anpassar sig, en medlöpare. Föraktet lyste igenom. Förakt för en yrkeskår? Förakt för självbilden? Bägge?

Under sin andra sexårsperiod som president ville Koivisto att ambassaderna skulle sluta tolka hans utsagor. Det han sagt skulle stå där rätt upp och ner även om det var snårigt och svårförståeligt. Mycket i diplomatjobbet går normalt ut på att förklara vad en regeringschef eller president egentligen menar med ett uttalande men nu fick hans ord inte röras.

Här finns parallell nummer två till Lennart Holmlund.

Västerbottens-Kuriren har försett honom med en blogg där han oemotsagd kan ösa ur sig vad som helst. Visst visst, läsarna kan kommentera honom men det är inte samma sak som då en påläst journalist ställer sina följdfrågor. Att bloggandet kallas journalistikens ”pissränna” är lätt att förstå.

Under PK:s kvällssittning med kommunalrådet Holmlund hade det säkert blivit många följdfrågor. Att SVT:s webbtittare (läs allmänheten) skulle ha tagit del av svaren passade tydligen inte självbilden denna dag.

CALLE HÅRD