Under ett intensivt dygn exploderar Fårö i ett koncentrerat avslut av säsongen. Tre filmkufar besöker Fårönatta för att efter 40 år efter sin förre expedition i Bergmanland åter vandra i Ingmar Bergmans fotspår.

En av vår tids stora filmregissörer, Ingmar Bergman, gick bort för drygt fem år sedan. Det har varit en tid av hyllningar, men även av rannsakan och analys av de spår han kommer att sätta i filmhistorien, som filmregissör, teaterman, författare och människa.

Bergmans konstnärliga börsvärde har levt i en pågående tuff balansräkning med de aktuella trenderna i Sverige. Vänsterradikala, intellektuella, kritiker och skattebyråkrater har fällt självsäkra uttalanden, medan Bergman, den individuelle konstnären, ofta legat långt framme med sitt berättande, i en annan kanal.

När trenden under 60-talet var dokumentär enkelhet fortsatte Bergman att göra djupt personliga filmer som Nattvardsgästerna, Persona och Tystnaden.

1973 gjorde han TV-dramat Scener ur ett äktenskap, fem år före Dallas och efter sin storslagna filmsorti 1982 med Fanny och Alexander, som prisades med både Guldlejon och Oscars, fortsatte han att uppmärksammas med nyskapande TV-produktioner som Saraband.

Jag har sen 60-talet levt med ”Nattvardsgästerna” (1963), en av hans mest asketiska och kompromisslösa filmer. Tillsammans med Lars Lönroth och John A Jönsson, en annan filmvän, gjorde vi ett examensarbete på Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna. En undersökning av intentioner och upplevelse (1969). I den tidens recensioner ansågs det vara en synnerligen svårförståelig film.

Vi analyserade filmens form genom ett otal körningar i klippbordet och formulerade ett frågeformulär via Vilgot Sjömans bok L 136, där Bergmans klart uttalade intentioner framgick. Hösten 1968 bar det iväg till Gotland för att genomföra publikundersökningen på Visbys gymnasieungdomar. Sammanfattningsvis när vi knådade ihop vårt material med faktoranalyser med mera visade det sig att Bergman med sina intentioner i de flesta fall nådde fram till den undersökta publikgruppen. Vi passade då samtidigt på att ge oss ut i Bergmans spår på Gotland och Fårö. Vi filmade och bandade.

Nu, mer än 40 år senare, samlas vi tre filmkufar för en ny resa till Gotland i Bergmans anda. Nu med bakgrunden att han inte finns mer och att vi är nyfikna på hur hans filmarv förvaltas vidare. Och hur är våra gamla spår från den förra resan?

Vi har följt utvecklingen med Bergmancenter och Bergmangårdarna, och vi vill veta mer.

Vad vore ett bättre valt tillfälle än att göra detta vid årets Fårönatta den 15 september? Under ett intensivt dygn exploderar då hela Fårö i ett koncentrerat avslut av säsongen. De sista badgästerna har lämnat, sista turisterna är på väg ut. och allt är öppet; restauranger, museer, gallerier, kyrkor och biografer till reducerade priser. De nya Bergmanaktiviteterna får en central roll.

Vi rullar rätt snabbt från Visby mot Fåröfärjan. Den tar bara sju minuter, men så fort vi stiger iland andas Bergmans magi över oss. Hans skapande har satt sin prägel på oss och på vår syn av ön. Vi passerar inspelningsplatser, där är stranden där Persona inspelades, huset från Skammen, vägen där Erik Hell drog skottkärran i En passion, kyrkan som sen byggdes om i studio.

Vi rullar över flera färist, dessa järngaller på vägen som hindrar de lösa fårens framfart. I folkmun säger Fåröborna att det skulle finnas färist som hindrar Stockholmarna att komma hit. Ja, det är Bergmanterräng vi beträder, nu befolkad av människor. Det är Fåröbor, som inte för ett ögonblick skulle peka ut var Bergman bor.

Denna lilla ö, med normalt bara några hundra invånare, rymmer två industrier. Förutom filmindustrin ger turistindustrin ett bra ekonomiskt tillskott under sommarhalvåret. Då sväller det ut och färjekön har skyltar som markerar 1,5 timmes väntetid.

Ganska snart är vi vid Fårö kyrka där Bergman är begravd. Det har blivit det stora besöksmålet och redan på kyrkgrinden markerar en karta var han ligger, strategiskt placerad så att han har utsikt över havet. Alldeles i närheten, där vi installerar oss i Sudersands omfångsrika stugby, ligger Olof Palmes minnesplats. En av många i rampljuset som hämtade kraft på Fårö.

Så passerar vi Yvonne Lombard och Lennart Hellsings charmiga hus. Hon cyklar gärna omkring på ön och besöker Bergmanseminarierna, han still going strong skriver fortfarande.

Vi styr mot Bergmanland. Lars, vår Gotlandsfödde ciceron, för oss direkt mot Bergmangårdarna. Men där blir det stopp. Bastanta järngrindar med hotfull text hindrar varje inkräktare. Så har det blivit. Men Michael Douglas med Catherine Zeta-Jones de kom in och fick se sina filmer i bokhyllan. Och Ang Lee fick dessutom gå på stranden där Persona inspelades. Han fick även en kram av självaste Bergman, då på sitt sista år.

Bergman själv hade i sitt testamente föreslagit försäljning av Bergmangårdarna och när staten förklarat sig ointresserad av att gå in med pengar dök den norske miljardären Hans Gude Gudesen upp och förklarade sig villig att betala. Treårsavtal skrevs, stipendiater inbjöds och gårdarna hölls öppna. Tyvärr blev det bara ett år och nu är det stängt.

I stället lockar det nya spännande Bergmancentret. Kan vi få svar på våra frågor?

Vi lyckas fånga upp chefen, Jannike Åhlund, som även var chef för Bergmangårdarna under den korta tiden. Hon säger genast att Bergmangårdarna är stängda. Det finns medel för skötseln, men inte för aktiviteter och hon konstaterar att det för närvarande inte finns några konkreta planer. Däremot sjuder Stiftelsen Bergmancenter av aktiviteter berättar hon.

Det finns en satsning på Filmturism, Bergmansafari, Bergmanpaket, Bergman weekend, utställningar i huset, den årliga Bergmanveckan med internationella besökare och barnverkstad på modellteatern i Fanny och Alexander.

Jannike Åhlund, med ett förflutet som chefredaktör för Chaplin och chef för Göteborgs filmfestival, berättar att hon fick kontakt med Bergman när hon fick hans pris 1994 för sitt redaktörskap och att han sen funnits med, bland annat som hedersordförande i Göteborg Film Festival.

Framtiden för Bergmancenter känns spännande, när man nu fått klart med 15,6 miljoner i regionala medel, både från den egna regionen och från EU, för renovering av byggnaden som man vill ha klar till Bergmanveckan i juni 2013, den tionde i ordningen.

Vi smälter våra intryck över en kopp Döden Espresso, specialrostad med inspiration från Det sjunde inseglet för Café Smultronstället. Så återstår det att knyta ihop vår Nattvardsgästerna-safari med ett besök på Bergmans egen biograf.

Varje dag guppade Bergman iväg med sin röda Mercajeep till sin dagliga filmvisning klockan 15. Först samlades man klockan 14.50 på bänken utanför och hörde sig för om dagsläget. Sen såg man filmen och så träffades man åter en stund på bänken.

Bergman hade sin egen fåtölj med fotpall och i den sitter ingen nu.

Jag förevigar mina två vänner med examensarbetet om Nattvardsgästerna på bänken. Bergman har även renoverat hus och kvarnar i närheten där gäster, stipendiater och föreläsare kan bo.

Henning Mankell, gift med Bergmans dotter, brukar sitta och skriva där. Förhoppningsvis öppnas Bergmangårdarna – ett lokalt, regionalt, nationellt och internationellt kulturarv – igen! Bergmans ande lever fortfarande och söker kontakt.

Bengt Lidström