Systrarna Stina och Ylva Ekblad som Idlaflickorna tar vara på Kristina Lugns underfundighet i gester, tonfall och timing. De har glimten i ögat hela föreställningen igenom, men låter vemodet spränga fram i sångnumren, som toner mellan ljust och mörkt, skriver VK:s Ann Enström.

Teater

Idlaflickorna
Manus: Kristina Lugn
Regi: Vibeke Bjelke
Scenografi & kostym: Kari Gravklev
Medverkande: Stina Ekblad och Ylva Ekblad
Sagateatern

Scenrummet går i en grå skala och är helt avskalat så när som på två prudentliga damer i övre medelåldern med varsin resväska. De har just ankommit, först den ena och sedan den andra, till sitt resmål som påstås ligga vid Gardasjön i Italien. Men eftersom att detta är ett drama som är undertecknat vår postmodernt krönta drottning till dramatiker och lyriker Kristina Lugn, därtill i hennes kanske mest älskade stycke Idlaflickorna, så finns inga garantier på att så är fallet. Det finns således gott om antydningar till parallella resmålsmöjligheter.

Det skulle kunna vara så att det är en resa i en äldre dams förvirrade inre som vi i publiken får följa med på. Där den andra damen är en sida eller del av den första och de två sidorna/delarna samspråkar med varandra. Ibland utan att känna igen varandra och ibland i såtaste samförstånd. Det skulle också kunna vara så att det är en eller två människors sista resa som vi får följa med på, den som slutar med döden.

Poängen med Idlaflickorna är inte huruvida det är en eller två damer eller om de är vid Gardasjön, i en människas psyke eller hädangångna, poängen är att Idlaflickorna är allt detta på samma gång. I en uppsättning av pjäsen kan en regissör välja att snäva in sig åt något håll, men aldrig att avlägsna all ambivalens och dubbeltydighet.

I den uppsättning som Dramaten gästar Umeå med under fredag och lördag kväll spelas rollerna av systrarna Stina och Ylva Ekblad, som är lika långa, har samma kroppskonstitution och utpräglade finlandssvenska dialekt. Kari Gravklevs identiska kostym och Mimmi Lindells pageperuk med lugg får systrarna att bli mer eller mindre lika som bär. Regissören Vibeke Bjelkes val av allt från skådespelerskor till scenografi och kostym för otvivelaktigt tanken mot en psykologisk tolkningsram. Det är ett splittrat psyke som först och främst gestaltas på scenen.

Trots att det är tunga ämnen som avhandlas i pjäsen, en viss Lillemor Åhls besvikelser och förtorkade liv, som mindre lyckad maka och mor, och med drömmar som gått i stå – så är Idlaflickorna hejdlöst underfundig. Denna underfundighet som Lugn bjuder på vet systrarna Ekblad att ta vara på i gester, tonfall och timing. De har verkligen glimten i ögat nästan hela föreställningen igenom.

Allra bäst tycker jag om vad de gör med de sångnummer som finns inskrivna i den dramatiska texten å lilla gullefjun på det sätt som de drygar ut varandra. Här spränger vemodet fram som toner mellan ljust och mörkt där de båda flätas samman och går isär. Bollscenen är också en favorit, så som de låter bollarna glida genom luften i ett upprepande mönster, drömmen om idlaflickan som hamnade i livets kretslopp.

Det är en fin föreställning, ironi när den är som bäst!

Ann Enström