Colm Tóibín håller klassen i nya romanen En lång vinter. Med korta, koncentrerade meningar och en förtätad stämning slår hans berättelse läger i läsarens mentala landskap.

Böcker

Colm Tóibín
En lång vinter
Översättning Erik Andersson
Norstedts

Irländare är han, 57-årige författaren Colm Tóibín, men utöver Dublin delar han sin tid mellan New York och en fjärran, lantlig håla i katalanska Pyrenéerna. Denna karga bergsby är gynnsam miljö för skrivande arbete, så sedan 1976 vistas han där tre månader varje år. Att byn också fungerar utmärkt som geografi för ett ödesmättat drama visar Tóibín eftertryckligt med den tunna volymen En lång vinter.

Bara tiotalet hus är bebodda. Byns yngsta är sönerna Miquel och Jordi i familjen som bildar berättelsens centrum. Den är under upplösning på ett naturligt vis, då Jordi efter sina två förestående år i militärtjänst ska söka arbete och Miquel sedan ta över gården med fåren och de andra djuren. Men upplösningen av familjen kommer att ske långt mindre naturligt, avsevärd mer dramatiskt.

Inför militärtjänsten ska Jordi reglementsenligt klippas och hela familjen åker till närmsta större by för att också uträtta andra ärenden. Då modern smiter in på en bar och Miquel från gatan iakttar hur hon i rask följd sveper tre dricksglas vin, anar han att allt inte står rätt till. Men till Jordis avskedsmiddag sitter de avväpnade i gammalt gott familjegemyt. Vilande i stormens öga, ska det visa sig.

Någon dag senare är modern försvunnen. Hon gav sig i förtvivlan bort mot sin födelseby sedan maken hällt ut vindunkarna som kommit med bud. Missbruket har pågått några år, får Miquel veta, och ”enda sättet att sluta är att sluta” inskärper fadern. Men det är en lång och svårbemästrad väg till hembyn, särskilt som snön fallit ymnigare än någonsin i mannaminne och kylan blivit hänsynslöst bitande.

Sökandet som småningom kommer i gång blir inte enklare av att fadern gjort sig till ovän med alla grannar i en vatten- tvist.

Berättelsen fortsätter som en desperat bedrövelse i Miquels inre. Utöver den oändliga sorgen blir skulden minst lika plågsam. Modern kunde väl ha fått sitt vin i minskande doser? Och varför höll fadern och han inte ögonen öppna, varför anade de inte att hennes nöd gjorde flykten trolig?

Hur längtar han inte till tiden före, eller till ett lyckligt efteråt sedan hon hittats välbehållen. Men länge måste han leva i ett infernaliskt nu av fasansfull ovisshet, som nästan är mer outhärdlig än att hon skulle påträffas ihjälfrusen som gamarnas rov.

Under dessa fruktlösa efterspaningar, laddade av spänningar från grannarnas hat mot fadern, är det inte bara sorg och skuld som Miquel tvingas hantera.

Nästan varje stycke i berättelsen rymmer en doft av undermedveten homoerotisk längtan hos honom. Den måste han sammanbitet bekämpa även om den släpps fram ett uns i ömsesidigt utbytta blickar med en ung polisman och småningom får ett slags tröstande förlösning, sedan fadern anställt en ung gosse att sköta gårdens hushållssysslor.

Tóibín håller klassen från sitt lysande Henry James-porträtt i romanen Mästaren, som eniga kritiker utsåg till moralisk Bookerprisvinnare 2004. Om sinnrikt intrigmakeri inte är hans starkaste sida så förmår han desto bättre fylla texten med emotionell intensitet. Hur han går till väga är inte alldeles enkelt att utröna. Korta, koncentrerade meningar är nog första steget. Den förtätade stämningen som Tóibín så skickligt åstadkommer gör under alla omständigheter att berättelsen En lång vinter resolut och långvarigt slår läger i läsarens mentala landskap.

Jag misslyckas i förstone att lista ut bokens bibliografiska status. Är det en av Tóibíns romaner? Vilken är originalets titel och när kom den ut? Copyright 2010 är den knapphändiga information titelbladet lämnar.

Efterforskningar ger vid handen att det är fråga om en av tre längre berättelser ur samlingen Mothers and sons från 2006, som också innehåller sex kortare noveller.

Nog kunde väl förlaget i anständighetens namn bjuda på den upplysningen! Eller varför inte hela samlingen i översättning? Turnerandet av mor-son-relationen i En lång vinter ger otvetydig mersmak

Översättaren Erik Andersson har gjort ett styvt arbete, vältränad som han är efter mångårig brottning med James Joyces invecklade Ulysses-språk.

TOMMY SUNDIN