Under 1990-talets början var jag barn. Jag förstod aldrig krigen som skakade Jugoslavien förrän Natos bomber föll. Det är andras minnen jag har fått förlita mig på, de som minns skräcken när krypskyttarna la sig på kullarna kring Sarajevo – och de som minns skräcken för de många flyktingarna, för hur de skulle påverka vårt land.

Hösten 1992 var jag åtta år och nästan 90 000 flyktingar hade kommit. Då införde Sverige visumtvång mot Jugoslavien och från en dag till en annan kunde flyktingar därifrån inte längre lämna kriget.

Då sa man att det inte är möjligt för Sverige att ensamt, bland länder som redan infört visumtvång, ta emot flyktingar. Nu sägs samma sak om de flyende syrierna. Tidningsrubrikerna skriker att Sverige tar orimligt stort ansvar.

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg skrev förra veckan att vi ”tagit ett särskilt ansvar i flera decennier och att det är dags för andra länder att bekänna färg”. För att nå dit föreslår hon att Sverige ska överväga en stramare flyktingpolitik.

Om inte visumkraven hade lämnats kvar efter Jugoslavienkrigen hade röster säkert höjts nu för att införa dem igen – att än en gång stänga gränserna mot dem som flyr brinnande krig.

Nu är Sverige redan så stängt som vi förmått, men den livrädde flyktingen hittar nya, farliga, vägar hit ändå. Dahlberg och många andra funderar således på hur de mer effektivt ska hålla de dödsförskräckta ute, i väntan på att något annat land ger upp sitt tjurskalliga flyktingmotstånd och tar på sig den, med Dahlbergs ord, ”exceptionellt solidariska” manteln Sverige burit.

Detta är inte en text för att nyansera Dahlbergs bedömning av svensk oskuld i flyktingpolitiken, de texterna har skrivits tidigare och kanske avfärdats som inkompatibla med Dahlbergs Sverigebild. Men även med verklighetsbilden att Sverige är flyktingpolitiskt fläckfritt finns det något bakvänt med resonemanget.

Delvis är det otänkbart för den som försvarar asylrätten, och vill att fler länder ska försvara den, att villkora skyddet på grund av antal flyktingar. Men mer relevant i detta sammanhang, där antal uppenbarligen betyder allt, är att den som argumenterar för att inget land ensamt ska behöva ta ansvar inte samtidigt kan argumentera för att något land ska sluta ta ansvar.

Sannolikheten att fler länder tar ansvar ökar om fler länder tar ansvar. Det rimliga är att göra allt för att fler länder ska ta emot asylsökande. Att då själv ”strama åt” är att gå i motsatt riktning. Det är knappast troligt att länder som i dag vägrar hjälpa skulle bli mer välvilligt inställda om de som är kända som ”exceptionellt solidariska” överger sin politik till förmån för stängda gränser.

Både med och utan visumtvång kommer många flyktingar – och ändå står Sverige starkt i dag. Det barn jag var på 1990-talet minns inte ens det kaos många fruktade och åter fruktar. Ändå ropas det återigen på stängda gränser – nu får jag egna skamfulla minnen av hur landet av exceptionell solidaritet agerar när hjälpen behövs som mest.

Frida Johansson Metso
ordförande FARR och liberal krönikör