Tommy Körbergs fria och laddade röst besegrar en från första stund i konserten med glimrande soloinsatser avJojje Wadenius och ett Norrbotten Big Band med många färger på paletten.

Musik

Made in Sweden
Medverkande Tommy Körberg, Jojje Wadenius och Norrbotten Big Band
Idun
Umeå Folkets hus

Att klä gamla låtar i ny dräkt är ett djärvt företag. Att dessutom göra det med musik från sjuttiotalet, en musik som i sin tid var provokativ och uppkäftig men i dag bara uppfattas som snäll och mysig, är ännu djärvare. Men kombinationen Wadenius och Körberg från sjuttiotalets jazzrock med Norrbotten Big Band och arrangemang av bandets ledare Håkan Broström klarade i stort sett att hålla sig till nutid. Efterklanger från dåtidens ikoner som Blod Sweat and Tears fanns men bara som krydda i arrangemangen.

Jojje Wadenius, som ett tag spelade med nämnda BST har behållit sin unissång till egna gitarrsolon men helt släppt den näst intill devota Jimi Hendrixbeundran som genomsyrade hans dåtida spel. I början aningen osammanhängande och tråkiga solon men efterhand allt mer glimrande och intressanta.

Tommy Körbergs fria och laddade röst besegrar en från första stund; självsäker, klangfull och ledigt fraserande. Tänk om han nu kunde släppa textläsandet från notstället, gesterna blir tidvis lite för automatiska och pliktskyldiga. Han har dessutom god hand med publiken, ett utsålt Idun där många kanske hade sett fram emot en annan mera schlagerbetonad herr Körberg.

Men. Visserligen hann jag bara höra första delen av konserten men det mest intressanta var bandet. Om någon nu hyste misstanken att NBB skulle på något sätt sjangsera efter det att Tim Hagans lämnade bandet, så kommer de tankarna helt på skam. Under Håkan Broström har bandet fått fler färger på paletten. Bandet är ibland fjäderlätt som ett maskrosfrö i sommarbris, ibland som ett skräckinjagande monster.

Ekvilibristik på höga höjder demonstreras i enorma eruptioner som när trumpetsektionen flyger iväg i ett unisont parti, varvas med lågmäldhet i stunder med mjukt träblås och sordinerat bleck.

Och sedan alla dessa fina solister. Karl-Martin Almqvist gick med sin tenor på knock direkt i första låten och härjade vilt med vår förmåga att hänga med. Håkan Broström trevade lite i början på sitt första solo men fraserna accelererade plötsligt rakt in i ett enormt flöde.

Jan Westerlund