Det är en Roberto Bolaño på gott humör som samlar ett 30-tal nazistiska författare i en uppdiktad encyklopedi. VK:s Anders Sjögren roas, men storknar till sist av de ideologiska groteskerierna och de burleska upptågen.

Böcker

Roberto Bolaño
Nazistlitteratur i Amerika
Översättning: Lena E. Heyman
Albert Bonniers Förlag

Den i Chile födde författaren Roberto Bolaño avled efter ett kringflackande liv i Spanien 2003, endast 50 år gammal. Rot- och rastlösheten i livet avspeglade sig i hans litterära produktion: den erkände inga gränser, bubblade av liv och rackartyg – och led ibland av koncentrationssvårigheter.

Hans två stora verk heter De vilda detektiverna (1998) och den postumt utgivna 2666. Nu släpps på svenska Nazistlitteratur i Amerika, tillkommen två år före De vilda detektiverna och i stil och ton lite av en förövning till denna.

Vilket inte innebär att Nazistlitteratur i Amerika inte står på egna ben. Det gör den. Men några av de roman- och tankefigurer som här gör hastig entré och sorti, känns igen i den senare boken, då mer hemmastadda och involverade i ett större berättaruppdrag.

Nazistlitteratur i Amerika är precis vad titeln anger: en encyklopedi med ett 30-tal monografier över högerextrema författare, verksamma i Latinamerika och USA. Därtill finns ett personregister för de bifigurer som nämns i monografierna eller på annat sätt kan tänkas ha en relation till författarna.

Och sist i boken: en utförlig lista med de förlag som gav ut författarnas böcker, de tidskrifter som tryckte deras artiklar, poesi och noveller och titlarna på författarnas viktigaste verk.

Grundligt och ambitiöst, med andra ord.

Och allt är förstås påhittat.

Vilket inte hindrar att uppslagsverkets fiktiva författare stöter på en och annan faktisk kollega, det vill säga reellt existerande författare. Det stannar inte där. Nazistförfattarna ger också verklighetens folk roller i bokens metaböcker, som när den nordamerikanske poeten Rory Long, enligt Bolaños diktreferat, låter en hundraårig Ernst Jünger under buller och bång sätta på en nittioårig Leni Riefenstahl.

Att det dessutom är korsdrag mellan de olika monografierna – författarna är varandras bekanta, släktingar, älskare, fiender osv –  behöver kanske inte påpekas.

Bolaño har varit på gott humör och låtit dörrarna stå öppna för tusen och ett infall.

Men hur smittosamt detta goda humör än är, skapar de också problem. De ideologiska groteskerierna, de burleska upptågen, ja, hela skräckkabinettet av Hitlersvärmare, torterare, enstöringar, intellektuella snedseglare osv, blir till slut i mesta laget. Blir vardagsmat och man storknar, orkar inte ta in mer.

Och de politiska nyanser, som trots allt borde skilja dem åt och ge varje miniporträtt en egen profil och färgskala, tunnas ut. Varje brun- och svartskjorta blir i slutändan liksom grå.

Då fungerar Nazistlitteratur i Amerika bättre som litterär än politisk satir. Här finns inte en genre, inte ett litterärt kotteri eller strömning som klarar sig undan nazistförfattarnas närmanden.

Det är mycket roligt, mycket vasst – och ännu bättre hade det förstås varit om man varit mer insatt i den spanskspråkiga världens litteratur.

ANDERS SJÖGREN