En stark skiva av Timo Räisänen, helt okej dito av Grizzly bear och en Aimee Mann med sug i stämman recenseras denna vecka i VK.

Timo Räisänen – Endeavor

Razzia records

Betyg: 4

Rastlösheten är intakt i den spänstiga popen signerad herr Räisänen. Endeavor har fått ta tid och är mycket riktigt välproducerad, här finns några riktigt bra signifikativa spår och andra som nosar åt nya håll.

För oss som trodde att vi visste var vi hade den gode Timo krävs några lyssningar. Han överraskar, men det är roligt att han har vågat ta ut svängarna. En funkigt titelspår svänger som tusan och det känns som att han vill oss något. Jag tror på Timo.

Erica Sjöström Pontusson

 

Aimee Mann – Charmer

V2

Betyg: 4

Den som söker powerpop som den lät under guldåldern för 30-35 år sedan behöver inte leta längre. Levereras dessutom komplett med syntslingor! Vilket innebär en stadig dos musik som påminner om Squeeze och Pretenders, samt en del gitarrspel modell George Harrison.

Så varför skulle man då välja amerikanska nyfyllda 52-åringen Aimee Mann i stället för vad som må vara de engelska förlagorna? Svaret är enkelt: för att det är snitsigt snyggt med lite fräcka ackordväxlingar, drivande komp och dubbeltrackad vacker sång med dragning mot det lätt mollartat sentimentala. Hon har sug i stämman, fru Mann. Och det är lätt att villigt sugas med.

Staffan Westfal

 

Danko Jones – Rock and roll is black and blue

Bad taste records

Betyg: 2

Å nej, mitt gamla favoritband är inte längre i form. Rock and roll is black and blue ger intrycket av att i många delar vara ett ihopslängt hastverk.

Få låtar håller måttet. Pubertala texter om ”the hottest girl in the club” och vad långa kvinnoben gör med huvudpersonen drar ned kvaliteten ytterligare. Tramsigt och rätt pinsamt. Trist – jag vet ju att de kan så mycket bättre.

Erica Sjöström Pontusson

 

Grizzly bear – Shields

Warp Records/Playground

Betyg: 3

Brooklyn-kvartettenGrizzly bear skapar hipp folkrock av modernt snitt, i samma skola som The national, Fleet foxes och Midlake. Shields är gruppens fjärde album, och det andra efter det enorma genombrottet med mästerliga Veckatimest 2010. Här fortsätter Ed Drostes beslöjande röst att bära smakfullt orkestrerade låtar, mer dystra än tidigare och kryddade med vackra stämarrangemang.

Gitarrplockande Sleeping ute, Arcade fire-klingande Speak in rounds och körburna A simple answer är favoriter. Mot slutet har ett par spår fastnat i ett melankoliskt mellantempo och skivan segnar till en aning, och de klockrena melodierna är få, men Shields glimrar ändå till stundtals.

Evelina Burström

 

The Killers – Battle born

Universal

Betyg: 3

Brandon Flowers soloalbum härom året var en besvikelse, men jag kan rapportera att han och resten av The Killers verkar ha fått tillbaka formen. Nya plattan Battle born har som vanligt pretentioner, låtarna är gjorda för att framföras på de stora scenerna med de stora gesterna. Sällan har uttrycket arenarock fått en så tydlig illustration.

Brandon Flowers och hans kompisar har alltid på något sätt lyckats kombinera det ibland lite väl svulstiga med killer-hookar och lysande låtslingor som direkt sätter sig på hjärnan. Och så även på den här plattan där det finns flera hitlåtar som bara väntar på att få dominera topplistorna.

Mikael Forsell/TT Spektra

 

Kanye West presents Good music – Cruel summer

Island/Universal

Betyg: 3

Kim Kardashians pojkvän medverkar på ungefär hälften av spåren på det här som annars ska visa artister hans skivbolag Good music ger ut. Även om Kanye förmodligen inte ser det här som ett eget album bidrar han med energi och kraft som få. Inledande spåret To the world med R Kelly är majestätiskt och när Jay-Z och Big Sean gästar på blivande jättehitten Clique så börjar man verkligen få upp förhoppningarna.

Det här är inte Kanyes egen platta, så han släpper in lite för mycket annat folk och gör lite för mycket avkall på sin perfektionism för att det ska kännas riktigt helt okej.

Mikael Forsell/TT Spektra