Femtio nyanser av Key

Ronny Ambjörnsson skapar med sitt verk om Ellen Key ett hus av idel märkvärdigheter. Porträttet av Key som intellektuell är en feministisk bragd i sak, skriver Annelie Bränström Öhman som läst.

Det är inte ofta det händer att en bok öppnar sig som ett rum, komplett med läsfåtölj, lampa och välfylld bokhylla. Ännu mer sällsynt är det att detta rum i sin tur öppnar sig in mot ett hus, med ett myller av små och stora rum, trapphus, ledstänger, gångar och fönster med svindlande utsikt. Men just en sådan märkvärdighet inträffar faktiskt i Ronny Ambjörnssons bok Ellen Key. En europeisk intellektuell.

Själv vill Ambjörnsson rubricera sitt verk ”intellektuell biografi”, som en markör av att det är de idéer och tankelinjer som bär Ellen Keys säregna signatur som står i fokus, inte bara det levda livet. Det är en god ambition, men den reser höga krav på sin författare. Detta särskilt som boken, sympatiskt nog, inte bara riktar sig till en krets av redan införstådda. För någon djärv gissning är det väl inte att det är allt färre som idag känner till Ellen Key genom egen läsning? I bästa fall är hon ett namn eller en vag hågkomst av en bild av en vithårig tant med visst inflytande i kvinnosaksfrågan för hundra år sedan.

Hur gör man då Ellen Key åtkomlig, begriplig och synlig i sitt rätta tidssammanhang- just som intellektuell? De av hennes verk som exempelvis trycktes i serien Verdandis småskrifter fick förvisso stor spridning på sin tid – och en bra bit därefter (själv kommer jag från barndomen ihåg en tummad och välläst ”Skönhet för alla” i bokhyllan). Men till skillnad från generationskamrater som Victoria Benedictsson, Selma Lagerlöf och August Strindberg var Key inte skönlitterär författare. Hon var debattör, pedagog, essäist och talare. Och därtill: en sam-talare, en tänkare vars idévärld lika påtagligt färgades och förändrades av de människor hon mötte som av de böcker hon läste.

Dock måste sägas att det inte i första hand är den njutbara prosan som gör Ellen Key minnesvärd. Hennes språk reser trösklar, emellanåt stora klippblock av svårforcerad satsbyggnad för dagens läsare. Kommer man förbi hindren, kan man glädjas åt slagkraften, bettet, passionen i argumenten – den står sig gott. Men det tålamod som krävs för att ta sig dit skall icke förnekas.

Tålamodet och omsorgen om detaljerna utmärker Ambjörnssons hela berättarhållning; det är ur den som den visualiserande, ja, arkitektoniska kapaciteten i boken växer fram.

Utmaningen att göra en person och en historiskt förfluten tid möjlig att se och begripa blir här inte primärt är en fråga om att krympa avstånden genom att skapa närhet och igenkännbarhet, den nästan-som-nu-nästan-som-du-känsla som är biografigenrens mest bedrägliga attraktionskraft. Ambjörnssons utgångspunkt är närmast den motsatta. Han vill synliggöra och rumsliggöra tiden och den historiska röst som är Ellen Keys i kraft av sin förflutenhet. Inte för att sortera ut den som daterad, utan för att lyfta fram den som resonansbotten för vårt eget, av historisk glömska så urholkade, tidsmedvetande. Som Ambjörnsson påpekar, går ekot av Keys röst och retorik igen i förbluffande många av vår samtids frågor – i skoldebatten, i fredsfrågan, i den aldrig stillnade diskussionen om könens olikheter och likheter.

Därför bygger han, skissar och rekonstruerar, rum för rum. Rörelsen går i långsamhetens gångart och läsart. Den som rusar genom sidorna riskerar att få avgörande detaljer om bakfoten. Den som däremot dröjer i steget, låter läsningen få ta tid, blir inbjuden inte bara till att slå sig ner i läsfåtöljen eller brasvrån (som i Keys anda lokaliseras i snart nog varje rum vi passerar) utan också att ta del i det vardagsliv och de samtal som pågår där.

Här – stannar vi till vid tröskeln mellan kök och salong i Keys barndomshem och begrundar ordet ”familj” i förhållande till ordet ”hushåll” (det förstnämnda ett så mycket modernare ord och fenomen än många av oss tror). Där – gör vi halt inför den stängda sovrumsdörr där den vuxna Ellen Keys romans med Urban von Feilitzen möjligen temporärt lämnade brevarkens verbala svärmeri. Behöver vi veta? Har vi ens rätt att ställa oss frågan? undrar Ambjörnsson. Svaret blir att frågans legitimitet, eller brist därpå, avgörs av den diskussion vi vill hålla. Vill vi bara rota efter skamspår i tvättkorgen – eller vill vi veta för att på allvar fördjupa vår förståelse av Keys egenartade kärleksetik och däri lokalisera lödpunkten mellan liv och litteratur?

För Ronny Ambjörnssons del har samtalet med Ellen Key pågått under större delen av hans yrkesliv. Från den (ännu otryckta) avhandlingen på 1970-talet om Ellen Key och feminismen och fram till denna i ordets alla bemärkelser generösa bok. Med långvariga förhållandens rätt småbråkar han med sin Ellen ibland, stryker mothårs och sätter sig på tvären mot alltför högstämda anspråk och ordval. Men oftare lyssnar han – på ett sådant aktivt närvarande vis att läsaren dras in i ivrig förväntan på svaren. Vad ska Ellen säga nu då?! Det är oupphörligt spännande.

Det är inte lätt att sammanfatta och göra rättvisa åt ett sådant verk, som knappast skäms för beteckningen livsverk – för sannerligen: detta är ett hus av idel märkvärdigheter. Man kunde förstås ta genvägen och flagga för den Augustpris-nominering som torde vänta om hörnet. Men sådana fanborgar riskerar alltid att skymma sikten för det väsentliga. Själva läsäventyret!

Det man kan hoppas på är att boken kan få nya läsare att hitta fram också till Ellen Keys egna skrifter, som säkerligen finns i biblioteksmagasinen och åtskilliga mormödrars bokhyllor. Med Ambjörnsson som vägvisare och frågvisare riskerar man inte att gå vilse – utom för att förundras över nya vägar. Skäl att läsa saknas således inte, orsaken att låta bli skulle möjligen vara brist på nyfikenhet.

För att uttrycka det lite vanvördigt: här finns långt mer än femtio nyanser av Key att upptäcka – och fönster med utsikt mot den verkliga erotiska störningszonen, den där kvinnor får bejaka sin ”djupaste egendomlighet” utan krav på underkastelse. Bland mycket annat. – Om någon ändå skulle tvivla på saken, vill jag avslutningsvis peka ut tre mycket goda skäl att läsa Ellen Key – och Ronny Ambjörnssons bok om henne:

För det första: samtalet – som bildningsväg, glädjekälla, tankeform. En av anledningarna till att Ellen Key både i sin samtid och för eftervärlden har tett sig ömsom för svår, ömsom för svag som tänkare är att hon inte håller fast vid samma åsikter och ståndpunkter genom åren – ibland inte ens i samma text. Ambjörnsson skärskådar de påstådda motsägelserna och finner istället avtrycken av samtal. I tal och skrifter, precis som i brev och dagböcker, försiggår en ständig dialog. Tankelinjer bryts och korsas, idéer omprövas – en vändning hos Bjørnson här, en fråga från Victoria Benedictsson där, ett tonfall från Goethe där

För det andra, kvinnan och kärleken. I kvinnofrågan och könsdebatten står Key med avigan vänd mot vår samtid, det kan inte hjälpas. I sin samtid skälldes hon för att vara både tant och dilettant. Ambjörnsson skyler inte över konflikten, men reder ut och visar på tankevägar runt den anakronistiska utstämplingen av Key som ”särartsfeminist”.

Allt går inte ihop, somligt går förlorat i romantiskt överhettade tonfall. Men när Key talar om kvinnors slumrande ”erotiska genialitet” och frikopplar frågan om ”sann” kärlek från vigselring och kärnfamilj, bränner den visionära kraften fortfarande hål på papperet.

För det tredje – läsaren och tänkaren Ellen Key. I förhållande till sin borgerliga familjebakgrund är Keys utveckling till en av det tidiga 1900-talets mest inflytelserika europeiska tänkare överraskande, men möjlig. I förhållande till hennes kön och tid är den en sensation. Liksom så många andra kvinnliga intellektuella och författare var hon hänvisad till, med Virginia Woolfs ord, privatlivets ”tebjudningsfostran”. Lönngången till utbildning gick via en oerhört ambitiös läsning av skönlitteratur. ”Mina älsklingsböcker lästes om och om igen, tjogtals gånger”, skriver hon i en av sina Tankeböcker.

Vad hon åstadkommer är varken mer eller mindre än filosofisk alkemi – rent tankeguld; ett förverkligat mirakel som rätteligen borde nämnas jämsides, eller före, Strindbergs mer misslyckade försök i genren. Ronny Ambjörnssons lika konsekvent som respektfullt genomförda porträtt av Key som intellektuell är en feministisk bragd i sak.

ANNELIE BRÄNSTRÖM ÖHMAN