Riksmötet 2012/2013 invigdes av kungen i går. En återkommande ceremoni så här dags på året. Ett rätt märkligt evenemang faktiskt, högtidligt och en viktig markering – men på samma gång otidsenligt och smått absurt, med ett slags Kafka-drag över sig.

De folkvalda samlades efter sommaruppehållet för att inleda ett nytt riksdagsår, för att åter träda i sin roll som demokratiska representanter för svenska folket. Det sker, som traditionen bjuder, genom att statschefen – som ärvt sitt ämbete – hälsar de i val utsedda företrädarna välkomna tillbaka till sitt viktiga värv.

Vad tänkte de egentligen när de hörde Carl XVI Gustav tala om betydelsen av ”de folkvaldas arbete”?

Statschefens ord om viktigt framtidstänkande var väl i och för sig oförargliga. Men en och annan där nere i plenisalen kände nog av det lätt paradoxala i situationen: monarken (som saknar religionsfrihet och själv inte deltar i futiliteter som val) undervisar väljarnas representanter om viktiga utmaningar, om innebörden av demokrati!

När kungen talade var det redan en bra bit in på eftermiddagen. Tidigare hade han tillsammans med familjen, regeringen och en försvarlig andel av ledamöterna varit i Storkyrkan för att fira gudstjänst och högtidlighålla dagen.

Också det här är en märklig tradition, en kvarleva från en annan tid – om än lite ”upphottad” för att verka modern. Staten och Svenska kyrkan, den tidigare Statskyrkan, gick ju skilda vägar för över ett decennium sedan. Att kyrkan vill behålla kontakten är väl naturligt men att riksdagen, kanske främst i bemärkelsen talmannen, inte dragit några ytterligare slutsatser av detta sekulära vägval är rätt konstigt.

Visst har förändringar skett: det är till exempel inte längre riksdagen som kallar till gudstjänst utan Stockholms domkyrkoförsamling som inbjuder. Den här gången äntrade en pingstpastor Storkyrkans predikstol och förklarade att alla har syndat.

Vad nu det betyder?

Att det finns riksdagsledamöter som vill gå till kyrkan är förstås inget att säga om. Det är deras val. Men riksdagsadministrationens engagemang för att inlemma kyrkbesöket som en del av själva öppningsceremonin är besynnerligt – även om det harmonierar väl med den oavsättbare statschefens hyllningar till folkstyret som princip? Riksdagen är en demokratisk och sekulär inrättning, den borde varken ägna tid åt gud eller kungen.

Föreningen Humanisterna erbjöd i år ett alternativ till gudstjänsten – en sekulär högtidsstund i upplysningens anda, där en professor i teoretisk fysik talade om den vetenskapliga ”skapelseberättelsen”, alltså om universums (och mänsklighetens) uppkomst.

Ett bra alternativ, skrev föreningens ordförande i ett inlägg, ”för de som känner sig mer befryndade med upplysningen och det sekulära projektet än med kyrkan”. Det är bara att hålla med. Hade riksdagsförvaltningen förmedlat också denna inbjudan? Knappast.

Å andra sidan får man hoppas att Humanisterna inte försöker gå denna väg i framtiden. För det tokiga är ju inte att kyrkan inbjuder till gudstjänst utan att riksdagen som instans ställer upp på detta. Åtminstone den borde vara en garant för att det offentliga inte gynnar vissa livsåskådningar framför andra. Här borde riksdagen hålla sig fullständigt neutral. Talmannen borde ges instruktioner om detta.

Men sådana lär knappast komma. Någon politisk opposition mot formerna för öppningsceremonin av riksmötet finns uppenbarligen inte.

Mats Olofsson
debattredaktör