Elin Ruuth om skönhet i veckans Perspektiv: ”Jag önskar att allt det vackra, bräckliga, vore omringat av rep och uppställt på piedestaler, fredat från klåfingriga spanjorskor och treåringar och – i synnerhet! – dårar som Edward Norton i Fight Club.”

”I felt like destroying something beautiful.” Orden yttras av Edward Norton i filmen Fight Club från 1999. Han har just misshandlat Jared Letos tvålfagra anlete till oigenkännlighet, brutit mot slagsmålsklubbens tredje regel och totalt sabbat stämningen i killgänget. Kände för att förstöra något vackert.

Nortons karaktär är inte ensam. Skönhet bankas, kladdas, bränns, krossas, pratas, vittrar sönder omkring oss hela tiden. Men förstörelseakten är sällan så avsiktlig som i exemplet ovan. För några veckor sedan blev Cecilia Giménez ofrivillig världskändis, sedan hon tagit sig an en fuktskadad kyrkomålning i Borja, Spanien. En 1800-talsfresk med Jesusmotiv hade under hennes hand förvandlats till en bild som trotsar all beskrivning, en kuriös blandning av apa, man, lejon och rymdvarelsen Alf. Var det ett performance av en provokativ konsthögskolestudent, en akt av vandalism, ett fanatiskt vansinnesdåd? Inte alls. Giménez, som är i åttioårsåldern, ville helt enkelt restaurera målningen. Det är med gamla människor som med små barn, man vill inte riktigt hålla dem ansvariga för sina handlingar. Det ligger närmre till hands att klappa dem på handryggen och säga hoppsan hejsan, så tokigt det blev här då!

Exempelsituation B: I ett avsnitt av Engelska antikrundan visas en sekretär upp i sobert svepande tagningar. Antikexperten är lyrisk; pjäsen är värd tiotusentals pund, ett unikum av design och hantverksskicklighet. Det är bara det att – vid något inspirerat tillfälle har ägarens treårige son ritat på den. Med spritpenna.

Ingenting att göra åt, säger antikexperten lakoniskt. Skriv en lapp om incidenten och bevara den i en av sekretärens lådor. Barnets kludd är och kommer alltid att förbli en del av möbelns historia. Han nämner inte hur värdet påverkas av de feta tuschstrecken på skrivskivan, och det spelar egentligen ingen roll. Precis som i fallet med Jesus-fresken är den ekonomiska förlusten underordnad den estetiska. Och, precis som i fallet med Jesus-fresken kan vi utomstående skratta åt förödelsen därför att den är så dråplig. Därför att den inte var meningen. Därför att den inte skedde i vårt hem, på vår heliga mark, med vårt vackraste.

Jag stämmer in i skrattet, eller, jag fnissar åtminstone. Det är ett fult och överspänt litet läte, fnisset. Egentligen vill jag ju gråta.

Jag läser någonstans att Cecilia Giménez är sängliggande av ångest efter all uppståndelse kring hennes misslyckade restauration. Jag tänker på den förstörda sekretären som kommer att hålla den där pojken till svars i hela hans liv. Utsikten att vara släktens skojigaste middagsanekdot i generationer framöver. Tiotusen ironiska tummar upp på Facebook. Och Jared Letos krossade kindkotor i Fight Club, men det är ju bara make up. Jag tänker på oåterkallelighet.

När man talar om fula tatueringar så brukar man nämna tribals, kinesiska tecken, delfiner, fjärilar. På min underarm sitter, sedan åtta år, just en fjäril. Fast den ser mer ut som en svart mustasch. När den var alldeles nygjord så drömde jag en natt att den gick att gnugga bort. Jag kunde knappt erkänna det för mig själv, än mindre för de vetabättretyper som varnat mig för att skaffa en tatuering – men jag var lättad. Det gick att ångra sig, jag kunde återgå till att vara omärkt, obefläckad. Tills jag vaknade. Den känsla som uppstod då, inför faktumet att två kvadratcentimeter av min hud var evigt och ohjälpligt förändrade, ligger fortfarande kvar som ett litet skav på själen. Det är samma känsla som slår mig när jag ser före- och efterbilderna av Giménez tilltag i Borja, sekretären på antikrundan, Nicole Kidmans plastikopererade ansikte, de rivna Klarakvarteren i Stockholm, vissnade snittblommor. En stillsam förtvivlan, en kronisk fantomsmärta i något som varit men inte längre är.

Visst är det så att skönhet spelar mycket större roll för de som betraktar den, än för de som besitter den. Se bara på Snövit! Hon är vackrast i sagoriket men vad bryr sig väl hon om det, där hon sorglöst visslande går och sopar och dammtorkar och skogens samlade fauna skuttar fram för att hjälpa henne. Den onda drottningen däremot, har föga tid för hushållssysslor. Hela hennes liv kretsar kring granskningen och bedömandet av sig själv och andra. För henne är skönheten ett fängelse, en konstant källa till ångest och oro. Jag känner ett visst systerskap.

Men då drottningens slutledning blir att den fagraste måste dö för att hon själv ska få sinnesfrid, stannar jag istället vid viljan att förvandla hela världen till ett reservat. Jag önskar att allt det vackra, bräckliga, vore omringat av rep och uppställt på piedestaler, fredat från klåfingriga spanjorskor och treåringar och – i synnerhet! – dårar som Edward Norton i Fight Club.

Men anta att Edward Norton i Fight Club känner precis samma sak. Anta att han är till förtvivlan trött på att hålla andan, dra in armbågarna och se sitt livsutrymme begränsat av en skönhet som inte gör honom lyckligare eller klokare, och som rakt inte tar hänsyn till honom?

Jag har en bebis som är fyra månader gammal och sextiofem centimeter lång. Hon har fått i present en mycket välskräddad klänning med strassdekorationer och tyllkjol och bland skötselråden står: Endast kemtvätt. Allvarligt, Benetton? Kanske kan jag smyga in bebisen i detta plagg under några sovande minuter när hon inte kräks eller rullar omkring på golvet. Fast den är nog inte så bekväm att sova i. Jag tror att jag känner för att förstöra något vackert.

Kanske är det så att all ömtålig, förgänglig fägring genererar ett slags tyranni som vi innerst inne vill, och bör, göra uppror mot.

Så är treåringen liksom programmerad att kludda på pappas perfekta sekretär, jag kan slappna av i min kropp först när jag fördärvat den med en permanent skönhetsfläck, och Cecilia Giménez Nej. För Cecilia Giménez blev det nog faktiskt bara lite tokigt.

Men hennes Messias är i alla fall återuppstånden, svept i plommonlila gardin, med en outgrundlig glimt i ögonen. Det är ett konstverk som får hela världen att titta, dra efter andan och skratta, med eller mot sin vilja.

Det är nästan lite vackert.

Elin Ruuth