Med bekanta formspråk och landskap presenterar Umeåkonstnären Nic Langendoen nya verk i Galleri Alvas första höstutställning.

Konst

Nic Langendoen
Galleri Alva
Visas till 2/10

Att avteckna sig, som en skuggbild, bland alla andra, snuddande nära bland alla andra, med doften av nedfallna löv, som i en fuktig flyktighet, bland alla andra, stammarna.

Med dessa ord sätts stämningen för den pågående utställningen på Galleri Alva av Umeåbaserade konstnären Nic Langendoen.

Med bekanta formstråk och färger – ofta dämpade jordiga pasteller, känns Langendoens måleri igen i de åtta målningarna av vilka två är av större format. Han håller sin stil och avviker inte från sin till synes outtömliga estetik.

Minnnen från ett sent landskap är färgstarka abstrakta mönster med engelskt röda stråk ringlade över duken som små nivåhöjningar på en karta. Det labradorgula dominerar och en torso kan anas och så en näve solgula reflexer som ger de upplysta områdena.

I Glänta II är vattnet stilla som i en djup tjärn. Bilddjupet klyvs av ytterligare ett djup, du sugs in i bilden och känner dig berörd av styrkan i ett omätbart djup. Det svajar till för att sedan gå över till ännu en abstrakt bild – Langendoens kännemärke, där figurer framträder som betraktaren kanske bär inom sig själv. Den abstrakta konstens styrka: Du blir medskapare och inte endast en beundrare.

I rostbruna Glänta V vänder någon axeln mot mig, ett bortvänt ansikte.

I målningen Tidig morgon finns det ljusblåa lätt påstruket, det som är gömt skymtar, annat är framhållet som varmt ljus. Färgerna gör bilderna levande och raukar och gröna skimrande stenar med mossa från en nordisk kust blandas med tryggt grön djungelgrönska liksom öppna blomster och lövverk som i ”Nära marken” där också en stig finns och ett så välkommet Framme som skymtar! ”Labyrint”, en av de större målningarna, domineras av rinnande sandbeige nyanser, fast lera eller rinnig dy. Ett löst tecknat djuransikte skymtar, någon i jeans ligger hopkrupen tillsammans med någon.

Nic Langendoens pensel får frihet att skrapa eller löst ledas över duken. Måleriet blir levande och till synes spontant men alltid finns ett horisontellt djup, en lodrät linje och det vertikala som balanserar. Kompositionen känns noga övervägd trots det spontana intrycket med väl avvägd jämvikt i såväl färg och form även om det oväntade kan få någon plats.

Alla avtryck är nya även om liknande funnits innan, därför kan inte Langendoens bilder sägas vara nyskapande men likväl nyss skapade. Och längre än så är det svårt att komma. Vi är fångna i ett evigt idisslande.

Marit Strandberg