Kristina Sandberg skildrar 1940- och 1950-talets hårt snitslade sociala banor i sin nya roman om Maj i Örnsköldsvik.

Böcker

Kristina Sandberg
Sörja för de sina
Norstedts

Jag frestas flera gånger under läsningen av Kristina Sandbergs nya roman att gå tillbaka till baksidesfliken av boken, för att kontrollera författarens födelseår: 1971. För trots att Sandberg i förra boken om Maj, då i det sena 1930-talet, bevisade sig kunna skildra en inte självupplevd tidsepok alldeles mästerligt är det i uppföljaren Sörja för de sina nästan overkligt fascinerande hur en utvald del av historien från historiskt avstånd kan gestaltas genom en så stark personskildring.

När vi följer Maj, som i del två lever i äktenskaplig samvaro med den nu nyktre alkoholisten Tomas och står om än inte bekvämt så stadigt förankrad i den nya klass hon gift sig in i, drar läsningen iväg till ett eget tätt romanuniversum. Vi följer henne klistrande nära inpå, längs Örnsköldsviks gator, delar samma syrefattiga luft i den ändå stora våning (Våning!) dit hon flyttar från med make, dotter och son: Lasse, som föds in i berättelsen och konsoliderar den ännu instabila trion (mamma, pappa och den egentligen oönskade dottern) från första romanen till en fyrklöver, en konstellation med bättre passform mot det övriga umgängeslivet i de övre skikten i stan.

Då och då tittar jag under läsningen upp i ett grått 2012 för att snart kasta mig ner åter i det 1940-tal som i romanen träder fram med kraftfull fysisk och sinnlig styrka.

Men – tänker någon nu – vilka är nu vi 1970- 1980-talister att bedöma trovärdighet i 1940-1950-talsskildringarna? Vi som väl mest närmar oss epoken genom att hänge oss åt estetiken, hemsnickrade idéer om husmorstillvaron, livsstilstrenden med blinkning åt hemmafrun.

Och det är sant, men den trovärdighet Kristina Sandberg skriver fram i 1940-talsskildringen är av annat slag och har, snarare än att förhålla sig till idéer om en tidsepok, att göra med förmåga att utföra levande romankonst, att lyckas skapa ett psykiskt och socialt tillstånd som är så tätt att läsaren både kan inträda häri och röra sig prövande i det givna rummet.

Till stor del handlar igenkännandet förstås också om hur vissa moment i vårt varande återkommer decennium för decennium. Liksom i Majs hemmafrutillvaro finns förstås i dag hårt snitslade sociala banor för kvinnor (och män) att följa, ett helt system av påbud att lyda för den som inte vill trilla utanför sin grupps hägn. Majs svåra livspussel består av sådant som tillräckligt antal småkakor, en pölsa att planera för och koka, en dotter som växer sig stor och otymplig när modet påbjuder näpenhet, en yrsel över allt som inte går ihop i den mentala husmorsekonomin. Att vara mor och maka i ett liv man egentligen inte valt men som blev som det blev.

Samtidigt finns bitarna som aldrig passar, från den eviga moderstematiken; skulden, kärleken och skulden över kärleken som är på fel plats och av fel temperatur.

Allt detta har Maj att hantera och genom sitt oerhört effektiva berättarperspektiv, inifrån Majs tankar men i tredje person och med snabba glidningar då och då in i Tomas tillvaro, låter Kristina Sandberg en tät berättelse växa fram där katastrofen hela tiden anas trots att precis allt följer de förväntade mönstren. Precis så som tillvaron ter sig för Maj således – allt är på ytan som det ska, barnen hela och rena, potatisen klar när maken kommer från kontoret, nivåerna i cognacsflaskorna anständiga efter dambjudningen. Men ändå, ständigt ett litet darr inom Maj – som att lugnet och de ordnade anletsdragen är till låns, för bara en kort tid.

Sandberg skildrar skickligt husmoderns eget kodsystem och det alldeles egna språk som ryms däri; för upproren mot makens svala intresse för hennes inre liv, finns den kärlekslösa måltiden, för sent tillagad eller för oengagerad. För sorgen över en ungdom för alltid förlorad genom det oundvikliga äktenskapet; en sandfärgad klänning, en kostsam historia på makens nåder, men som bländar hela Statt.

På samma vis som Kristina Sandberg låter romanens underliggande oro spegla Majs inre darr är upplösningen kongenial – efter att ha rört sig i Majs psyke under merparten av de nära femhundra romansidorna blir det med Tomas berättarperspektiv boken avslutas. Maj lämnad ensam utom vår synvinkel. Perifer, som hemmafrun, märks bara när arbetet inte görs som det ska.

En stillsam uttoning, men samtidigt dånande dramatisk – jag längtar efter att få möta Maj på nytt i kommande avslutande trilogidel, få stiga in i hennes värld som också blivit min och få reda på hur jag själv tar mig ut i detta rum.

Sara Meidell