Plagiat eller inspiration, stölder och kärlekshyllningar – Lena Kjersén Edman kastar ljus över det stundtals kontroversiella ämnet intertextualitet och följer några texters färd genom tid och rum.

Herre Gud vad det är vackert
att höra toner från en salig ängels mun
Herre Gud vad det är ljuvligt
Att dö i toner och i sång
(”Den lyssnande Maria”, en av Carl Jonas Love Almqvists ”Songes”, Törnrosens bok, 1849)

Herre Gud, vad det är roligt
att göra toner på en salig ängels dass!
Herre Gud vad det är jävligt
att stå till halsen upp i skit!
(Ur Gunnar Ekelöfs anteckningsbok: ”Blandat”, 1960. Publicerad i Grotesker, 1981)

Får vi skämta med Almqvists bedårande drömsång? Ja, jag älskar själsgemenskapen mellan två diktare i två olika sekel. En intertextuell kärlekshyllning från en författare till en annan. Över tid och rum.

Intertextualitet är ett samband mellan olika texter. Termen myntades av den franska litteraturteoretikern och psykoanalytikern Julia Kristeva. Kanske var hon inspirerad därtill av den ryske litteraturteoretikern Michel Bachtin. Fast Bachtin använde faktiskt aldrig ordet ”intertextualitet”. Han talade istället om ”ekon” eller ”dold dialog”.

Helt okontroversiellt är det inte att inspireras av en annan författare eller av en annan författares diktade gestalter. År 2009 publicerades i Dagens Nyheter ett manifest där de underskrivande svenska författarna lovade att inte blanda in litterära personer i sina romaner. Och det vimlar av författare som vill stämma Harry Potter-författaren J K Rowling för plagiat.

För ett par år sedan hade jag aldrig hört talas om vare sig ”prequel” eller ”sequel”. Numera är det snart mer regel än undantag att en redan utgiven roman förses med en förhistoria (= prequel) eller en vad-hände-sedan-historia (= sequel). Är en känd författare död och har varit det i minst sjuttio år så finns det en god chans eller risk – att någon annan diktar vidare på författarens berättelse. Detta har drabbat kända verk som Huckleberry Finn, Krig och fred, Borta med vinden, Rebecca och många fler klassiker.

På nätet vimlar det av fanfiction. Fanfiction är en term för skönlittera berättelser skapade av amatörer som utspelar sig i existerande fiktiva universum.

Jane Austen hann, innan sin alltför tidiga död, författa sju sensibla, illusionslösa och distanserat berättade askungehistorier. Hennes mest älskade roman är Stolthet och fördom (1813). Den handlar om fem systrar Bennet, vilkas mor ser som sin viktigaste uppgift att hitta ett lämpligt parti till var och en av döttrarna. När en ung förmögen man flyttar in på ett gods i närheten och bjuder dit sin vän Mr Darcy börjar dramatiken.

I generationer har systrarna Bennets väg mot kärlek och giftermål inspirerat sina läsare – inte minst läsare som själva är författare. Ingen kan längre hålla reda på alla sequels till den och flera andra av Jane Austens romaner.

Colleen McCullough, succéförfattare till romanen och tv-följetongen Törnfåglarna, publicerade år 2010 en uppföljare till romanen om systrarna Bennett: Miss Mary Bennets självständighet. Tjugo år har här gått sedan händelserna i slutet i Stolthet och fördom. Jane lever i ett lyckligt äktenskap med många barn. Elisabeth och hennes make Mr Darcy njuter av att ha ett rikt socialt liv och av sitt goda anseende. Lydia har ett rykte av helt annat slag. Kitty gör succé i Londons salonger. Ogifta Mary engagerar sig för landets många fattiga. Men livet är tufft för en ensam kvinna och Marys liv tar en dramatisk vändning.

Också Emma Tennant har skrivit sequels till tre av Jane Austens romaner. Förutom med Stolthet och fördom har hon lekt med Emma och Förnuft och känsla. Emma Tennant börjar sina historier med ursprungsberättelsernas ”lyckliga slut” för att sedan, dock utan Jane Austens esprit, fabulera vidare om hjältinnornas nya bekantskaper och nya turer i sällskapslivet. Resultatet liknar en dokusåpa.

De kända inledningsraderna från Stolthet och fördom genomgår en zombieaktig förvandling i Seth Grahame-Smiths Stolthet och fördom och Zombier, en paranormal-romantisk version av Jane Austens populäraste roman. ”Paranormal romantik” är en undergenre till den romantiska romanen med ett kryddat inslag av övernaturlighet, fantasy, science fiction och skräck. Den välkända austenska sentensen: ”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru” blir i Grahame-Smiths version ”Det är en allmänt erkänd sanning att en zombie som äger hjärnor måste vara i behov av mer hjärnor”. En hetlevrad Elizabeth Bennet och hennes systrar är i denna zombiebok ninjatränade. Dessa unga kvinnor skulle säkerligen ha klarat av att själva utrota de blodtörstiga zombier som har anfallit deras lilla by – om nu bara inte Elizabeth hade blivit så distraherad av att den arrogante Mr Darcy just har anlänt.

I Emma Campbell Westers komiska bok Lost in Austen vill Austenhjältinnan Elizabeth Bennet ha både kärlek och rikedom. Så i denna roman flirtar Elizabeth hej vilt med varenda en av herrarna i Jane Austens porträttgalleri. Med Mr Darcy, med Mr Tillney, med Mr Knightley, med Mr Collins och med kapten Wentworth.

En välkommen julklapp fick alla Jane Austen-älskare och P D James-fans år 2011 när den 91-åriga författarinnan då gav ut detektivromanen Death comes to Pemberley, en egensinnig fortsättning på Stolthet och fördom. P D James skrockade förtjust till intervjuarna: ”Det var underbart att få kombinera mina två passioner, mord och Jane Austen”. I denna P D James mordiska lek med originalet inleds berättelsen på den årliga höstbalen hemma hos Elisabeth och Mr Darcy. Harmonin på festen störs av att en av Elisabeths systrar stormar in och skriker att hennes make har mördats – och så följer en klassisk detektivhistoria.

I BBC:s omtyckta filmatisering av Stolthet och fördom spelas den rike och stolte Mr Darcy av skådespelaren Colin Firth. Samme Colin Firth spelar den rike och stolte Mark Darcy i Bridget Jones dagbok, en humoristisk filmatisering av en nutidsroman av Helen Fielding. Filmens kvinnliga berättare Bridget Jones tycker mycket om att se på tv-serien Stolthet och fördom. Hänger ni med?

Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.

Så inleds den norske Nobelpristagaren Knut Hamsuns jagberättelse Svält från 1890. Läsaren får ta del av en absurd monolog av en anonym galen yngling, som väl vet om att han är ett geni.

Denne svältande luffare, som driver omkring i storstaden Oslo och söker natthärbärge och en bit bröd för att stilla sin hunger, förhörs av bistra poliser och motas bort av oförstående hyresvärdinnor. Hans hungerhallucinationer övergår i fantasier och vilda infall. Han är överraskande mån om att göra rätt för sig och det blir för honom och läsaren alltmer osäkert vad som egentligen är moraliskt rätt.

I Eva Adolfssons lovordade roman Förvandling är Svält genomgående en intertext. Den svenska romanens berättare, en havande och hungrig ung litteraturvetarstudent, vandrar planlöst omkring i Sundbyberg: Det var på den tiden jag gick omkring i Sundbyberg med min stora mage, gick och gick och inte visste vart det skulle bära.

Vandrerskan borde sitta hemma vid datorn och skriva en uppsats om Knut Hamsuns roman Sult, men hon har fått skrivkramp. Denna blivande moders infall och hungerhallucinationer liknar dem som Hamsuns svältande luffare drabbas av. Bägge har de hunger efter kärlek. Och även om denna unga kvinna inte som luffaren i Svält ansätts av bistra poliser så kan hon inte låta bli att fundera över vad polisbilen, som passerar henne, egentligen är ute efter.

Litterära och musikaliska ekokammare så många de är. Och så rika. Povel Ramel, Håkan Hellström. Morrissey. Säg den psalm eller gospelsång som inte är inspirerad av Bibeln. År 2010 sjöng Leonard Cohen på Globen sin nya låt ”Born in Chains” som handlar om uttåget ur Egypten.

Göteborgaren Håkan Hellström, som ofta spelar in covers (= egna tolkningar av andra låtskrivares sånger), låter sig alltså gärna inspireras litterärt. Av dramatikern William Shakespeare, musikalskaparen Andrew Lloyd Webber och poeten Bruno Keats (obs namnet!) Öijer. Låttiteln ”En midsommarnattsdröm” känns bekant, eller hur? Det finns tydliga referenser mellan ”Don´t cry for me Argentina” ur musikalen Evita och ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg”.

Och nog förefaller Håkan Hellströms ”Hurriance” vara kärleksfullt inspirerad inte bara av Bob Dylans låt med samma namn utan också av Bruno K. Öijers dikt ”Väg bort” ur samlingen Det förlorade ordet .

Lena Kjersén Edman
Artikelförfattaren utkom 2011 med boken Böcker som samtalar, intertextualitet, dialog, covers och kärlek, där fler litterära möten och samtal över tid och rum står att finna.