Det var flera år sedan Khoma stod på en Umeå-scen och med den trevande och lite överdimensionerade Idun-spelningen på Umeå Open 2010 hade jag alla förhoppningar på att bandet skulle vilja ha revansch.

Khoma

Discouraged Fest

Betyg: 5 av 5

Och revansch fick de. Khoma kopplade ett grepp om publiken som de sedan inte släppte förrän de sista sorgsna pianotonerna av Stop making speeches klingat ut.

Initialt imponerades jag bara av Jan Jämtes utlevelsefulla kroppsspråk och den nakna känslan i hans sång, men snabbt skiftar fokus och jag fångades av den kollektiva kraften i bandets musik.

Det är sällan sådana här vågor av positiv energi florerar på hårdrockskonserter, något som symboliseras att publikens händer som lyfts upp mot scenen består av öppna handflator i stället för de sedvanliga knutna nävarna och hornen.

Upphovsmannen till denna metamorfos är otvivelaktigt Jämte. Sångaren har ett så utåtagerande och kraftfullt scenspråk att publiken äter ur hans hand redan från första låten, han springer vid ett flertal tillfällen ut bland publiken och spontana små dansgolv uppstår där han stannar till.

Lägg så till ett samspelt och taggat band och det kan inte bli annat än episkt.

Låtarna plockas från alla tre skivor och de bär alla Khomas karaktäristiska blandning av dovt postrock manglande på gitarrarerna, Jämtes ljusa, släpiga sång och de filmiska lugna partierna. Där Moloken, det föregående bandet på scen, skapade ett kompakt, ogenomträngligt mörker finns det alltid strimmor av ljus i Khomas musik och upplevelsen känns aldrig överdrivet tungsint.

På en dålig dag är det lätt att denna sorts musik tappar sin nerv och bara glider förbi som pölsa ner i ett avlopp, men vid tillfällen som i lördags vibrerar musiken av en själ som inte kan ignoreras.

Johan Paulin