Vanan att improvisera har varit till stor hjälp när Skuggteatern skapat föreställningen Allt kommer att bli bra. Regissörens grundidé har prövats – vissa saker kastats och annat lagts till – i en process där alla inblandade haft inflytande.

Kring den vita stålsängen, bakom det svarta stängslet, utspelar sig historien om den kvinnliga patientens tid på Umedalens mentalsjukhus.

- Sängen är central, vi har fått berättat att det var patienternas enda egna område. Där hade de sitt hem, säger Emil Nilsson-Mäki, projektledare och regissör.

All den kunskap han fått om livet på Umedalen, genom sin omfattande research, ligger som en viktig grund. Kunskaperna förmedlades vidare till hela ensemblen i somras, då VK i slutet av juni följde teatergruppens rundvandring på det gamla sjukhusområdet.

Förutom kunskapsinhämtningen skulle gruppen anamma ett nytt arbetssätt, så kallad devising, som innebär att manus, dialog, scenföreskrifter, musik, scenografi och kostym skapas under en gemensam process.

Sedan skaparprocessen inleddes mer handgripligt efter sommaren har mycket hänt.

Emil har presenterat sina tankar för skådespelarna som improviserat kring idéerna och spelat upp scener som de övriga i gruppen gett feedback på.

- Utifrån den responsen har vi vridit trasan en gång till och byggt ett manus, säger Frida Allberg, kostymör och en av producenterna.

- Det första förslaget har filats och sandpapprats. Skådespelarna har visat på sådant jag inte alls hade tänkt på. Vissa saker har vi lagt till och annat som visat sig inte fungera plockat bort, säger regissören.

- Vi har provat scenerna hellre än pratat om dem, men när vi kört fast har det varit lättare att sätta sig ner och diskutera, säger Karin Malmberg som spelar huvudrollen.

Förutsättningarna för kostymören Frida och scenografen Peter Mollwing har varit liknande.

- Jag vet inte hur många gånger jag har bytt ut saker för att hitta rätt. Det är en konstant process som varit jättekul och givande, säger Peter.

Studiebesöket på Umedalen har varit viktigt för att hitta den rätta känslan.

- Det har betytt väldigt mycket att ha sett stället inifrån, gått i kulvertarna och sett de gamla skyltarna som fortfarande hänger kvar, säger Frida, som plockat upp den militäriska atmosfären.

- Jag använder bilder hela tiden därifrån när jag står på scen, säger Karin.

Där är hon omgiven av en dov färgskala och naken scenbild byggd på föremål i stället för kulisser.

- Jag har försökt ge en känsla av torftighet, förklarar Peter.

Scenografins centrala idé är att förmedla huvudpersonens subjektiva bild av skeendet och situationen.

- Hela föreställningen är ett minne som har formats genom huvudpersonens begreppsvärld. Vi får ta del av hennes bild av vad hon har upplevt, en väldigt subjektiv bild, förklarar Emil.

Historien är helt fiktiv men fakta och historier från de som varit där har plockats in i handlingen.

- Vissa saker har vi fått via hörsägen, exempelvis den hypokondriske läkaren som hela tiden tog pulsen på sig själv och ljudet av Umedalen som av någon beskrivits som ”träskor släpande i korridorerna”.

Hela tiden tillkommer nya vittnesskildringar. Exempelvis när Emil pratade om föreställningen i radions P4 så hörde flera personer av sig med nya skildringar.

Temat är uppenbart av stort intresse men också respektingivande att skildra.

- Jag tror vi kan ta ut svängarna mer. För att gripas av den här historien måste vi våga mer, säger Karin.

- Samtidigt som vi är respektfulla måstte man förstå att det är konst och inte en dokumentär. Vi använder teaterns möjligheter, säger Emil.

Arbetssättet har varit ett experiment, men mycket mindre kaosartat än vad flera av medlemmarna hade trott.

- Det blir spännande att se om den här föreställningen skiljer sig från annat vi har gjort och i så fall på vilket sätt, säger Karin.

Oavsett tror de alla att processen gett nya kunskaper för framtiden.

Med en knapp månad till premiären den 5 oktober är ensemblen ganska klara över vad det kommer att bli för föreställning och repetitionerna liknar allt mer ett klassiskt regi- och skådespelararbete.

På en whiteboard har scenerna skrivits ner i tydlig ordning men ovanför ”Slutet” tecknas ett svart frågetecken.

- Vi vet inte riktigt vad vi ska göra innan slutet, men när vi kör i gång och vet vart vi ska så kommer vi i floden som väller fram att veta vad vi ska göra.

Karin Bernspång