I många former och genrer har Rose Lagercrantz använt brottstycken av sin släkthistoria för litterära skapelser. Man har nog undrat hur det persongalleriet i sin helhet sett ut, men nöjt sig med vad författarinnan berättat. I hennes nya bok i höst får vi äntligen hela bilden.

Böcker

Rose Lagercrantz
Om man ännu finns
Atlantis

Det visar sig att Rose Lagercrantz, utöver sin litterära närvaro i Sverige, i åratal rest jorden runt som sammanhållande länk i det sköra, förstummade nätverk av släktingar som Förintelsen kastat ut. Så gott som alla har vägrat att befatta sig vidare med sina hemska upplevelser. De har haft ett val, säger Lagercrantz, mellan hatet och glömskan, och valt det senare. Och om inte hon med möda tvingat fram deras berättelser, skulle dessa bokstavligen gått förlorade. Glömskan hade segrat.

Släktingarna har värjt sig, och trugats, och tittat i golvet, men man undrar om de inte är tacksamma ändå mot den ihärdiga frågerskan som ånyo återkommit.

Lagercrantz är ju ett hedervärt svenskt egennamn som författarinnan fått genom tidigt giftermål, men som nog mest tjänat som täcknamn över en mycket osvensk och färgstark verklighet. Bakom skylten döljer sig en mångförgrenad, judisk nutidshistoria, som Rose Lagercrantz är en oförskylld del av.

Allt börjar i en ort Sighet i norra Transsylvanien, nuvarande Rumänien, där en virkeshandlare i början av förra seklet dog ifrån en skara om sex barn, av vilka Roses mamma var ett. Och att den fulla historien nu kan berättas, beror på att modern nu går mot sitt livsslut, dragen omkring i rullstol på Östermalm i Stockholm av dottern. Det är bråttom att få ihop alla bitarna innan allt är definitivt slut.

Dessa promenader med rullstolen blir det sammanhållande navet och fasta tidsplanet i berättelsen. Ständigt vill modern köpa färska grönsaker.

De förskingrade släktingarna fanns i flera väderstreck: Paris, Budapest, Vancouver, Johannesburg, förutom Stockholm. De hamnade helt enkelt där det fanns myndigheter som beviljade inresa för överlevande judar. Nästan alla hade de gemensamt att de stått i sorteringskön framför Auschwitz, och hamnat rätt, medan huvuddelen ”gick i gasen”, vilket allt är en ohygglig slump. Att sedermera minnas hur det lotteriet utföll är ett livslångt trauma, och bäst att inte tänka på.

Roses mamma låtsades att hon var sjukvårdskunnig, hon togs åt sidan. Hon släpade sig utmärglad längs lägergatan till ett bunkerhus, där man sagt henne att hennes syster befann sig. Bara en yttersta livslåga fanns kvar i dem båda när lägret befriades av västliga trupperna. En kusin lyckades få falska papper genom Raoul Wallenbergs verksamhet i Budapest. Bäst i fredliga livet efteråt gick det för en faster som blev modehandlerska i Sydafrika. När Rose besöker henne på slutet, bor hon på ett bostadshotell i förfall och frekventerar ett kafé i imiterad Berliner-stil, likaså det i förfall.

De flesta släktgrenar tynar och dör ut. Rose har bara ett fåtal kusiner, en av dem är Adeline i Paris som hon redan förut skrivit en hel bok om, och som vi här får följa också till hennes död, föga uppbyggligt. Det är som om vi i den nya boken får uppleva Förintelsen en gång till, hur allting verkligen tar slut i nästa led.

Men det är inte tungt eller sorgligt, utan milt och försonligt, i en släktkrönika som andas uthållighet, tapperhet, och viss förtröstan. Författarinnans tonläge är beundransvärt rent, personligt uppriktigt utan närgångenhet, infogat i vardagens uppgifter.

Den självpåtagna uppgiften som släktens resande ambassadör sköter hon med jämnmod, och utan att belasta någon, hon har inte annat val. Det är liktydigt med att vara författare.

När boken nu är färdig, vilken får betraktas som hennes livsverks summa, är det bara att konstatera att den borde räknas till de främsta om judisk erfarenhet i Sverige. Den förenar lätthet och tyngd på ett sällsynt uppbyggligt vis.

När jag i mitt omdöme fingrar på ordet ”mästerverk” är det en glosa man inte bör använda i onödan. Rose Lagercrantz nya bok kommer åtminstone nära.

Kaddish för en försvunnen släkt.

Gunnar Balgård