Med en vandring mellan vilda stråk och hypnotiskt lugna mellanpartier inledde Beches Brew jazzhösten i Umeå.

Musik

Beches Brew
Livet Nord, Jonas Knutsson, Thomas Jäderlund, Thomas Gustafsson, Max Schultz, Göran Klinghagen, Stefan Bellnäs, Bengt Berger
Jazz i Studion
Umeå Folkets hus

På torsdagkvällen inleddes Umeås jazzhöst med Beches Brew, en spännande samling musiker med en lika spännande mix av instrument.

I centrum, såväl musikaliskt som på scen, befinner sig Bengt Bergers trummor. Där skapas stommen av rytmer som slukar resten av ensemblens vilda utsvävningar. Det är experimentellt på ett avskalat och ganska antiradikalt vis. Som grund för orkestern ligger rytmer med enkla och pulserande mönster, med en utsvävande palett av ljud som får växa vilt där ovan på. De är hänsynslösa mot allt vad tonskalor heter och har gjort en tydlig ommöblering i genren för att jaga och fånga in ett eget sound.

Kvällens första stycke, Flabby Dick, är en låt med ett vaggande tempo. Göran Klinghagens elektriska gitarr utstrålar ett vemod som för tankarna till ett mörkt inlandslandskap. Det är sakta upptrappande, sövande vackert och i slutändan helt kompromisslöst.

Bandet vandrar mellan vilda stråk och hypnotiskt lugna mellanpartier. Men var de än befinner sig så går oljud och samklang alltid hand i hand. Alla instrument hittar vägar in och punkterar varsamt helheten genom att isolera sig, men utan att stjäla uppmärksamhet. De små skiftningarna i stämningar märks tydligt i låtar som Babels torn och Over the Hill. Det är hela tiden Bergers ömsom lätta och ömsom febrila rytmer som ger utrymme för såväl ljus som mörker.

Samtidigt är det ett spontant och improviserande framförande, som i sin helhet gör oss överseende med några missar här och där. Det stormande uttrycket lämnar inget utrymme för strypande organisering.

Stycket tillägnat Ship to Gaza, en blyg låt med mellanösternstråk, landar perfekt i början av andra set efter en intensiv första halva av spelningen. Och det märks att Beches låtit öron och ögon glida över världen. Hela konserten, speciellt andra halvan, vilar stadigt på breda stilinfluenser. Hör man inte mellanöstern så hör man Japan eller Balkan.

Livet Nord är fantastisk på såväl fiol som sång och verkar i perfekt samklang med blåsinstrumenten. Med duetten med Max Schultz, med text hämtad från Shakespeares Stormen, letar en melankolisk, melodiburen visa sig in i ett annars kaoskantat arrangemang, och ruskar om på ett uppfriskande vis.

Det är i slutändan en stadig premiär på schemat som bådar gott för Umeåjazzens höst.

Carl Ahlström