Den ryske violinisten Ilya Gringolts gjorde en magnifik tolkning av Tjajkovskijs ofta spelade violinkonsert under torsdagskonserten på Norrlandsoperan.

Musik

Transient Skies
Dirigent: Joana Carneiro
Solist: Ilya Gringolts
Norrlandsoperans Symfoniorkester
Konsertsalen
Norrlandsoperan

Den är ofta spelad, ja kanske till och med sönderspelad, Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) violinkonsert från 1878, som han med synpunkter från Joseph Kotek beslöt att skriva en helt ny sats till.

Violinisten Leopold Auer erbjöds att framföra konserten men han vägrade då han ansåg den ospelbar. Det blev i stället Adolph Brodsky, som uruppförde den. Då togs den inte välvilligt emot men sedermera vann den alltmer publikens och musikernas gillande och är nu ett absolut standardverk i genren.

På Norrlandsoperan i går kväll spelade den ryske violinisten Ilya Gringolts under ledning av dirigenten Joana Carneiro. Ilya Gringolts skapade sensation med sin redan 2002 gjorda inspelning av JS Bachs verk för soloviolin, och sanna mina ord skapade han inte sensation i går kväll också med sitt formidabla violinspel. Joana Carneiros distinkta orkesterledning gjöt verkligen liv i symfoniorkestern, som jag sällan hört så välspelande, påfallande transparent och med ett så betryggande och musikaliskt spel. Ilya Gringolts tolkning blev som sagt magnifik, med både värme och briljans.

Första satsens rika broderingar i solostämman ansätts med väl avstämd intonation på Stradivariusviolinen och de svåra passagerna klarar han mästerligt. Mellankolin lyfts fram i den andra satsen och den hissnande finalsatsen med dess sprudlande rytmer blev till en bedövande bred kolorit mellan orkester och solist. Stående publikovationer gav extranumret, en sats ur belgaren Eugène Ysaÿes 2:a solosonat op 27 från 1923.

Tredje gången gillt nu för en Mozart-symfoni (nr 34 K 338). Här finns kraft som påminner lite om Beethoven men också en musikalisk pendling mellan skämt och allvar.

Norrlandsoperans nuvarande hustonsättare är Katarina Leyman som här begår debut med sin för orkestern specialskrivna och nu uruppförda Transient Skies. Verkets fyra delar kan liknas vid meteorologiska fenomen då hon berättar att hon utgått från olika typer av moln. Den första likt cumulonimbusmoln som dominerar ett riktigt åskväder, medan verkets andra mer kan kopplas till cirrusmoln. Den avslutande fjärde delen beskriver Katarina Leyman själv som Roll Clouds, dvs varm och kall luft möts.

Verket genomsyras av både vackra och hotande klanger, som symfoniorkestern ger full rättvisa åt. Med sina många uruppföranden ligger den i framkant när det gäller modern konstmusik.

Mitt öppna sinne frodas visserligen och ger associationer men svävade på molnen, det gjorde jag enbart under Tjajkovskijs violinkonsert med Ilya Gringolts. Ja, så var det sagt!

Bengt Hultman