Tror jag har stannat för länge i Sverige i år! När jag gick på promenad i morse märkte jag att jag aktivt stålsatte mig mot den svidande vackra höstdagen. Jag orkade helt enkelt inte släppa in för mycket av höstnjutningarna: fuktig svampmark dekorerad med björklövskonfetti; frostnupna ängar med nyponkanter; djupblå havshorisonter och molnbankar som hämtade ur en sagoillustration av den amerikanske molnmästaren N. C. Wyeth.

Det är inte bara naturen som jag värjer mig emot. Jag ställer mig också avvaktande gentemot människorna. Det är svårt nog att återkomma till påbörjade samtal och bekanta förhållanden. Att fortsätta på den gamla vägen, så att säga. Att bli uppdaterad om karriärer och småkrämpor, med enstaka djupdykningar mot den kalla botten där sorgliga saker händer.

Illa nog att jag får lägga till flera omgångar benbrott och hjärtsvikt och till och med stryka adresser där ingen längre bor. Men be mig inte alltför ofta bära era nya spädbarn! Jag klarar av att oroa mig för oss vuxna, med våra onda fötter och strålningsomgångar, diskussioner om pensionärsplaner och dejting.

Men hur ska jag kunna vända ryggen mot dessa nya hjälplösa liv och bara flyga iväg? Jag, den opålitliga vännen som säkerligen inte kommer att vara närvarande när det verkligen gäller.

Förutom nya bäbisar har jag också fått lägga till en helt ny grupp vuxna som jag kan oroa mig för. Min dotters nya familj i en liten by i Zafirovo i Bulgarien. Där sitter dom i den ena värmeböljan efter den andra och kämpar på för att ro skörden iland, ta hand om gamla farmor och resten av änkorna i byn och hoppas att inte bli övergivna av EU.

Jag tänker på livet i byn när jag ligger i sängkammaren på stugan, med rödklövertapeterna mamma och pappa klistrade upp för 40 år sen. Jag har på mig sockarna som farmor Deshka gav mig (tillsammans med en tvål och pengar till en chokladkaka), tänker på hur vi satt under vindruvstaket, svettiga och ordlösa, höll varandra i hand och åt solmogna aprikoser. Hur grannfrun kom och sjöng en bröllopssång, hur musiken från tre zigenarbröllop brann om nätterna. Hur vi med våra tre språk vardera knappt kunde stappla oss fram till en liten brygga.

Allt och alla bär jag med mig hem till Pennsylvania. För jag måste ju hem och sätta upp Obamaskylten på gräsplätten framför huset. Nu går valrörelsen in på sista varvet snart, en pärs inte för bara för inblandade politiker. Jag tycker mig märka en försiktig optimism hos mina demokratvänner. Också en halvt skamsen och hemlig önskan om att våran coola och eleganta president kunde vara lite mer som Bill Clinton. Kunna berätta historier om människor han träffat på en donut-shop i New Hampshire för 20 år sen. Smickra lite mer, ge sig in i den svettiga närkampen, klappa folk i ryggen och bryta lite arm till exempel.

På avstånd kommer jag att tänka på er, medan jag letar reda på mitt röstkort. Frånvarande visserligen med välvilligt inställd. Jag längtar redan efter allt, från storgranarna på stugan till nyaste lilla Filip och hans perfekta öra.

Evastina Bender
Annville, Pennsylvania (Holmsund och Gävle under sommaren)