Banverkets planeringsmiss orsakade enorma förseningar med Botniabanan. Vem räknar ut vad dessa kostade?

Thomas Bergsten anser (23/8) att media borde granska miljöorganisationerna bättre. Som insatt i en av de frågor Bergsten hänvisar till, Botniabanans byggande genom Umeälvens delta, blir jag inte övertygad av argumentationen. Jag håller i och för sig med honom att mediernas granskning lämnade en del att önska, i mina ögon är det i första hand granskningen av exploatörens och dess konsulters intressen och argument som brister.

Bergsten antyder att miljöorganisationerna skulle ha lagt förslaget om fågelsjön vid Umeå flygplats. Faktum är att förslaget (”Änget”/”Fjärden”) lades fram under slutet av 90-talet i naturvårdssyfte av Umeås förre kommunekolog som lagom till planeringen av Botniabanan bildade konsultfirman Enetjärn Natur AB. Firman är sedan dess flitigt anlitad av Banverket och var tongivande under domstolsförhandlingarna. Banverket köpte förslaget och presenterade ”Änget” som den huvudsakliga kompensationen för intrånget av Botniabanan genom Natura 2000-området i Umedeltat.

Konsultfirman övertygade även Umeå kommun, länsstyrelsen, Naturvårdsverket, Miljödepartementet och EU-kommissionen om att ”Änget” skulle fungera. Även Luftfartsstyrelsen gick med på detta!

Västerbottens ornitologiska förening (VOF) insåg det paradoxala i att om kompensationsåtgärden skulle lyckas (=stora fågelsamlingar) skulle ”Änget” genast behöva stängas ned på grund av kollisionsrisken med flygplanen Vi tvingades således av säkerhetsskäl säga nej till en fågelsjö. Trots våra kraftiga invändningar intensifierades planerna för ”Änget”.

Minst fem skattemiljoner betaldes till forskarkonsulter knutna till SLU och Lunds universitet vilket skapade lojalitetsband. Men var fanns medierna när miljöorganisationernas och sakägarnas juridiska ombud och sakkunniga framgångsrikt argumenterade emot forskarkonsulterna angående störning och riskerna med ”Änget”? Och varför var alla remissinstanser så tysta?

För att i efterhand slippa bli beskyllda för medansvar i framtida flygplansolyckor, kontaktade VOF i december 2005 Christer Leijon, ordföranden i Flygsäkerhetskommittén inom Svensk Pilotförening (SPP), och berättade om de långt gångna planerna med ”Änget”. Jag minns Leijons första reaktion: ”anläggs en fågelsjö 800 m från Umeå flygplats slutar vi flyga på Umeå!”

På VOF:s inrådan författade SPP ett skarpt formulerat yttrande till Miljööverdomstolen. Leijon skrev även en debattartikel i VF nyårsafton 2005. Konsekvenserna lät inte vänta på sig. Miljööverdomstolen satte den 11 januari 2006 (tre år efter VOF:s första varning) stopp för ”Änget” och avkrävde Banverket alternativa kompensationsåtgärder. Pilotföreningen hjälpte oss att avstyra ”Änget”.

Eftersom det sista beslutet om Botniabanan genom Umedeltat togs av Regeringsrätten så sent som i december 2008 tog det således cirka sex år för oss att avstyra denna planeringsmiss! Jag ber Banverket och dess påhejare att räkna ut vilken förseningskostnad detta motsvarar och sedan rentvå oss från motsvarande smutskastning som vissa försöker utsätta oss för.

Även Bergstens andra exempel – att SLU:s konstaterande att fågellivet inte störts av Botniabanan i Umedeltat ”fått väldigt lite exponering i media” – är felaktigt. Tvärtom fick SLU oemotsagt upprepa sina slutsatser i både SVT-Rapport och TV4 Nyheterna samt i flera tidningar. Endast TV4 lät undertecknad kommentera pressmeddelandet. Jag påtalade avsaknaden av faktaunderlag samt ifrågasatte riktigheten i att dra en slutsats om fågeltillgång efter ett bottenår (2011) och ett toppår (2012).

Per Hansson
f d ordförande Västerbottens
ornitologiska förening