Upptäcksresaren och äventyraren Sven Hedins vänskap med Adolf Hitler beskrivs fascinerande i en ny bok av Axel Odelberg.

Böcker

Axel Odelberg
Vi som beundrade varandra så mycket - Sven Hedin och Adolf Hitler
Norstedts

En vårkväll 1949 bjuder Sven Hedin in gamla vänner, däribland trogne sponsorn Axel Ax:son Johnson med familj, på middag hemma i den ärrade hjältens etagevåning på Norr Mälarstrand 66 i Stockholm.

Under middagen reser sig Sven Hedin och äskar en tyst minut för att hedra minnet den store man som skulle ha fyllt 60 år den 20 april.

Jo, just det – Adolf Hitler.

Säga vad man vill om Sven Hedin, men opportunist var han inte (familjen Ax:son Johnson sade definitivt upp vänskapen efter middagen). Hedin var obrottsligt eller snarast kriminellt lojal mot det nazityskland han 1933 varit så skeptiskt till, när han först fick höra nyheten om rikskansler Hitler, på plats i Peking. Snart föll dock Hedin för Hitlers karisma. Som en fura.

Hedin var som alltid på språng, på väg från eller till nya upptäcktsresor i Asien, storslagna bokprojekt och föreläsningsturnéer Tyskland, alltid med pennan i hand, vilket givit författaren och journalisten Axel Odelberg ett rikligt källmaterial att ösa ur i nya boken Vi som beundrade varandra så mycket – Sven Hedin och Adolf Hitler.

Odelberg har tidigare skrivit biografin Äventyr på riktigt. Berättelsen om Sven Hedin (2008), men fokuserar nu på beryktade ”vänskapen” mellan dåtidens förmodligen mest berömde svensk vars böcker den unge Hitler slukat med hull och hår. Hitler ville alltid veta när Hedin besökte Tyskland och beviljade förbluffande ofta svensken privat audiens.

Vi som beundrade varandra så mycket är en medryckande kronologisk berättelse, och mycket fascinerande trots att Hedins tyska passion in absurdum är lika välkänd som famös.

Dock blir jag förvånad och förfärad över vidden av Hedins unikt nära kontakter med diverse nazikoryféer. Hedin rörde sig som barn i huset hos Göring, Goebbels, Himmler (vars brutalitet och brist på finess dock störde dock Hedin) men Hedin rapporterade också flitigt hem till Sverige, rentav direkt till en annan tyskvän, Gustav V.

Det är blott alltför tacksamt att fördöma Hedins bisarra försvar av nazityskland – Hitler ville hela tiden undvika krig – och den galopperande antisemitism som fick Hedin att till lika delar avsky Sovjet och Amerika – den judiska världskonspirationens hemländer. Hedin tycks ha betraktat sin egen judiska ”sextondel” som en pikant detalj, rentav som bevis för överlägsenheten hos hans resterande ariska gener.

Mest tankeväckande är kanske att försöka dra samtida paralleller. Första hälften av Vi som beundrade varandra så mycket är ett slags porträtt av 1930-talets Sverige och vår allmänna, utbredda, gärna devota beundran för Kulturnationen där så många i likhet med Sven Hedin utbildats och blivit du och broder med livet självt.

Hur mycket säger det om det vårt förhållande vår tids supermakt Amerika? Faktiskt en hel del, låt vara att underdånigheten idag tar sig andra uttryck. Fundera exempelvis över engelskans dominans på svenska universitet eller över svensk medias vettlöst intensiva bevakning av det amerikanska presidentvalet – sedan mer än ett år.

Säg mig sedan att vi tänker helt fritt på svenska i Sverige.

Örjan Abrahamsson