I abortfrågan kan man, i huvudsak, ha en av två uppfattningar. Ida Thulin, liberal skribent, presenterar på ledarsidan (10/9) den ena, som i huvudsak går ut på att abort är en kvinnorättsfråga, att det handlar om kvinnans kropp, att antalet aborter är statiskt och att fria och ”säkra” aborter därför är viktigt, samt att abort är en mänsklig (eller kvinnlig) rättighet.

Det Thulin med flera glömmer är att alternativet till laglig abort inte är illegal abort, som hon skriver, utan en bebis som får födas. Ett mänskligt liv som inte avbryts, utan får fortsätta utvecklas, som det började göra från graviditetens första ögonblick.

Om man ensidigt fokuserar på kvinnans rätt till sin egen kropp, och glömmer barnets rätt att få leva, får man svårt att förstå alla de negativa känslomässiga reaktioner, som sorg, samvetsproblem och depressioner, som ofta kvinnor och ibland deras män drabbas av efter en abort. Instinktivt känner vi att detta är frågor om liv och död, oavsett vad man tycker i sak om fria aborter.

Jag skulle kunna fortsätta med frågan om det är så att drygt 30 000 aborter årligen i Sverige (motsvarar en mindre stad som inte får födas) skulle resultera i lika många illegala aborter om vi plötsligt skulle byta till en polsk abortlagstiftning. Naturligtvis inte.

Se på svensk abortstatistik före den fria abortens införande; under 5 000 aborter/ per år). Antalet illegala aborter skulle öka dramatiskt eftersom de nu är noll, men framför allt skulle man skydda sig bättre, och fler barn skulle få födas.

Och det tycker jag är bra!

Magnus Lindborg
Lycksele