Margareta Johansson om en tågresa i drömlikt tillstånd:
” Vi passerar Bollstabruk, Väja och Kramfors. De gåtfulla namnen fyller mig med frågor. Någonstans, på var sida om en bro, läser jag texten Din längtan Mina drömmar i vit neon. Det är som en bekräftelse, en tågresans ledord.”

När jag bokade en tågresa från Umeå till Stockholm häromsistens så valde jag det billigaste liggplatsalternativet. Jag såg inte siffran 2 under byten. När mobilbiljetten anlände blev jag uppmärksam på det och tänkte genast ändra den eftersom jag varit klok och lagt till 100 kronor för att ha den möjligheten. Men, nu hade förstås det riktiga nattågets liggplatser stigit rejält i pris.

Efter en del ekonomiska överläggningar och eftersom det stod liggplats på alla delsträckor på min biljett så tänkte jag, då så, jag kan vila och kanske sova en stund på de två första tågen innan jag får kliva på nattåget, sova de sista fem timmarna och hoppas på ett par timmars försening så att man slipper bli väckt halv sex på Stockholms central.

Oddsen för att tåget är försenat tycks inte ha sjunkit den senaste tiden, vilket skulle passa mig bra och toppen är att resan då blir delvis återbetald. En forskare som sagt att man inte behöver sammanhängande sömn gav mig ytterligare en orsak att stå fast vid min bokning. Den märkliga resan gick från Umeå till Sundsvall och därifrån med det norrgående nattåget till Ånge för att sedan gå vidare med det södergående nattåget till Stockholm. Jag fick åka mer tåg för pengarna och för en som älskar att åka tåg är det ju rena vinsten.

På stationen i Umeå stod något som såg ut som en spårvagn. Överallt sittplatser. Konduktören slog ut med armarna och såg frågande ut när jag pekade på ordet liggplats i min biljett.

Jag njöt förstås ändå av utsikten från min fönsterplats där jag visste att pålitliga skönhetsupplevelser väntade. Den nedåtgående solen som bakgrundsbelysning i landskapsscenografin värmer upp färgerna, höjer glansen i myrar och sjöar och bestrålar det höga, smäckra älgtornet på sina vitnande träben. Vid ett tågstopp fylls mitt synfält av en mängd halvvuxna tallar med oväntat skiftande form på sina små kronor. Vissa sluter sig med fyra böjda fingrar kring sin mitten, andra pekar förstrött med svajiga horisontella spröt eller bestämt med köttiga spjut medan somliga mest liknar flikade blomstjälkar. De påminner om kungakronor och prinsesskronor.

Så dyker en flik av havet upp med sina minnen. Svarta träkonstruktioner i ett stadium av långt framskriden förruttnelse tecknar sirliga mönster i vattnet. Plötsligt gör tre glada vattenskidåkare efter en båt en djärv sväng in och ut ur min synbild. Jag dricker kallnat te, suckar och ser slutligen solen droppa av bakom Skulebergen, lämnande en strimlad himmel efter sig.

I mitt drömlika tillstånd kommer allt till mig i en jämn ström av ortsnamn, naturformationer, ljud och oljud, ljus och mörker. Vi passerar Bollstabruk, Väja och Kramfors. De gåtfulla namnen fyller mig med frågor.

Någonstans, på var sida om en bro, läser jag texten Din längtan Mina drömmar i vit neon. Det är som en bekräftelse, en tågresans ledord.

När jag så slutligen, en bra bit efter midnatt, hasar in i korridoren på det sista tåget hejdar konduktören mig med upplysningen att jag ska få en egen kupé. Jag blir upplivad. Han tar fram en sorts dyrk och börjar öppna en dörr men hejdar sig och drar snabbt igen den.

- Vi är i vagn 9!? säger han med bestämd röst och frågande uppsyn.

- Nej, vagn 10, svarar jag sanningsenligt. Jag börjar ana att allt inte står rätt till. Han ser så stirrig ut.

- Jaha, då ska vi se, … eeh, vagn 9 var det-!!?

-Vagn 10! upprepar jag tåligt.

Jag ser min alldeles egna kupé blekna bort som vinsten på en skraplott där den sista siffran bekräftar vad man redan visste. Det blev ingen vinst den här gången heller, fast det hela startade så hoppfullt. Konduktören börjar ursäkta sig och jag hjälper honom på traven: Det blir ingen egen kupé, va?

Han bekräftar med en oklar gest mot en grupp människor i andra änden av korridoren.

- Vi har haft en massa – eh -folk. Och stressar vimsigt vidare.

Tåget är i tid. Jag kliver av i korridorens andra ände, där det där folket befann sig kvällen innan. De samtalar upprört om sina erfarenheter.

- Vilken röra! Ja, det var verkligen ingen ordning.

På perrongen sammanfattar konduktörsgänget nattens arbetspass.

- Och vad tror dom? ”Jag måste ha en sovplats!” De tror man kan trolla med knäna.

Huvudskakningar, ögonhimlanden.

Stockholmsluften är varm och skön. Jag går lojt i de underjordiska gångarna och söker efter rätt uppgång men irrar allt längre in och plötsligt kommer som skjutna ur en kanon en grupp springare ur en sidogång. Det verkar inte vara individer som rör sig, det är hela gruppen på en gång. Som ett mångögt krabbdjur med hundratals ben. Genom att pressa mig mot en vägg undviker jag att svepas med.

När det dragit förbi går jag vidare men inser strax att det är fel riktning. Jag stannar tvärt för att vända men nu finner jag mig själv vara inte bara en del av utan utgöra själva huvudet på ett dubbelfotat leddjur med tätt sammanpressade segment. Jag krockar skräckslagen med det andra segmentet och ursäktar mig med ett ynkligt. jag måste vända. Men mannen ler vänligt och intar med största naturlighet min plats som djurets hjärna. Jag tänker, han hade hjärtats plats, nu får han hjärnans, allt är i sin ordning.

Jag nästlar mig genom folkhavet och kommer slutligen upp till vänthallen och intar en frukost på första parkett med alla resenärer passerande fram och tillbaka som skådespelare på en scen.

Pjäsen verkar först handla om förflyttning av kroppar mot okända mål. Skådespelarna representerar alla åldrar och många olika kön. Deras kläder är fantasifulla, strikta, ibland rent av tråkiga. De talar i glänsande små apparater som de trycker intill sina kinder. De verkar stå i kontakt med en annan verklighet. Deras ögon irrar längs tak och väggar som försökte de läsa hemliga budskap om sin egen framtid. Vissa marscherar målmedvetet fram och ibland åter som om de inte fann vad de sökte och nu raskt beslutat sig för en annan strategi för att nå sitt tänkta mål.

Det hela verkar helt oförutsägbart och jag funderar fortfarande på betydelsen. Särskilt slutet, som ju inte var något riktigt slut. Jag reste mig bara och lämnade salongen. Jag tror föreställningen pågår än.

Margareta Johansson