Kontaktlösheten är fortfarande förhärskande när Magnus Dahlström i sin nya roman fortsätter sin utforskning av det samtida Sverige, det skriver VK:s Anders Öhman.

Böcker

Magnus Dahlström
Sken
Bonniers

I sin senaste roman fortsätter Magnus Dahlström vad som skulle kunna kallas en utforskning av det samtida Sverige. I fjolårets roman, Spådom, som signalerade Dahlströms återkomst som författare efter 15 år, var det tre män i karriären som stod i centrum för handlingen.

De var typiska medelklassmän, en var läkare, den andre polis och den tredje, tjänsteman på försäkringskassan. Det som förenade skildringen av dem var att ingen hade något namn, och deras tillvaro karaktäriserades av en olycksbådande kontaktlöshet.

I den nya romanen är det tre kvinnor som skildras, och det är inte någon tillfällighet att yrkena då ser annorlunda ut.

Den ena arbetar visserligen som fältarkeolog, men i en mera underordnad assisterande ställning. De andra har vad som varit traditionella kvinnoyrken, en är förskollärare och en är vård- biträde på ett servicehem.

Det är dock samma kontaktlöshet som är förhärskande här liksom i den förra romanen. Även kvinnorna i den nya romanen är namnlösa, och det är som om de är instängda i en glasbur. De ser och registrerar vad som händer i omgivningen, men deras relationer till andra är märkligt distanserade och kalla. Det beror naturligtvis på det sätt som Dahlström har valt att berätta om kvinnorna.

Hans stil är en slags hyperrealism som minutiöst beskriver gester, åtbörder och detaljer i sina romanfigurers vardag, i stället för att skildra samtal och känsloreaktioner. Ungefär som en närgången filmkamera som registrerar fårorna i en persons ansikte snarare än vad denne säger.

Denna estetik har många förtjänster. Genom att vrida perspektivet bort från det vana, blir man som läsare medveten om hur maktförhållanden sipprar in i de mest vardagliga situationer.

I berättelsen om den underordnade fältarkeologen är det framför allt relationerna med de bägge manliga mer erfarna kollegerna som utmärks av hierarkiska tystnader och åtbörder. Det gör att man som läsare hela tiden är beredd på det värsta.

Hon arbetar ensam med utgrävningen av ett område, medan hennes manliga kollegor arbetar tillsammans med en annan del. Hon börjar emellertid tvivla på att de gräver på rätt ställe, men när hon berättar det för sina kollegor, tittar de åt hennes håll och viskar sinsemellan. Till sist förstår man att hon blir alltmer utfrusen.

I skildringen av förskolläraren är det de kvinnliga arbetskamraternas samtal bakom ryggen på henne som laddar den obehagliga atmosfären kring huvudpersonen.

Samtidigt kan man som läsare inte riktigt lita på henne heller. Är det inte väl snabbt som hon skaffar sig en ny man, sedan den förre lämnat henne för en annan kvinna? Och vad är det för slags sjukdom som hon har?

När man läst färdigt är man osäker på om det är en alldeles vardaglig kvinna med längtan efter barn eller om det är en psykiskt labil människa. Skälet till denna osäkerhet ligger i Dahlströms sätt att berätta.

Det finns dock aspekter med hyperrealismen som jag tycker fungerar sämre. De kommer särskilt fram i den tredje berättelsen om vårdbiträdet. Här blir den närsynta estetikens skildring av öppna liggsår, avföring, städning av toaletter något som gränsar till äckel, och som man är osäker på om det tillhör vårdbiträdet eller Dahlström själv.

Det är klart att sådana saker förekommer i arbetet med gamla människor, men det är knappast allt som händer i vardagen på ett servicehem. Det visar att hyperrealismen, liksom även Dahlströms roman, riskerar att bli endimensionell och ensidig i sitt närsynta perspektiv.

Anders Öhman