Jag brukar intala mig själv att jag står över kändisskvaller. Visst, det är alltid lite roligt när popstjärnor går fullständigt bananas, bara allt går bra i slutändan, men vem som är ilag med vem ska man ju inte bry sig i. Ändå är det få musiknyheter som skakat om mig så mycket det senaste året som ett skilsmässobud.

Sonic Youth bildades i New York 1981 och har sedan dess släppt 15 regelrätta album samt oräkneliga soundtrack, ep:er och mer eller mindre knasiga sidoprojekt. Grundbulten i bandet har sedan starten varit Lee Ranaldo, Kim Gordon och Thurston Moore. De två senare gifte sig 1984 och kom att bli den alternativa musikscenens mest tongivande par, men nu skulle de plötsligt skiljas.

Det finns absolut argument för att kalla Sonic Youth för det mest inflytelserika alternativa bandet under de senaste 30 åren, och i mitt eget musikintresse har de varit och förblivit det kanske allra största, det alla andra jämförs med. Vad skulle hända med bandet nu?

Förutom några lagom kryptiska intervjucitat från den tredje grundbultsmedlemmen Lee Ranaldo är det ingen som riktigt vet, men så i söndags dök det upp en uppdatering på bandets officiella Facebook-konto: ”more news at noon tomorrow”. Med ens kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Skulle vi få höra ett nytt album, eller skulle vi få det slutgiltiga beskedet att historien om Sonic Youth var färdigskriven?

Uppdateringen fick mig att kasta mig in i bandets diskografi ännu en gång. Från den första tiden som bestod av fullständigt kaosartat oljud, via oljud i rockskrud och i mina ögon musikhistoriens starkaste album, till indievärldens svar på jambands till nästan pop och så tillbaka till oljudsrocken. Få band håller ihop i tre decennier, och ännu färre kan påstås ha varit relevanta i 30 år.

Allra störst är de på den himlastormande Daydream nation från 1988. Jag upptäckte albumet som 14-åring och kan fortfarande minnas första gången jag hörde öppningslåten Teenage riot och att jag med ens bestämde mig för att det var världens bästa låt. De lovorden har det gått en hel del inflation i sedan dess, men tolv år senare är det fortfarande en stark kandidat.

Tyvärr gav inte Facebook-uppdateringen mig någon direkt klarhet, man utannonserade ett nytt livealbum, men jag fick åtminstone en anledning att upptäcka mitt gamla favoritband ännu en gång.

Simon Österhof