Bob Dylan och Rival sons står för två av veckans starkaste skivsläpp, enligt VK:s recensenter.

 

Bob Dylan – Tempest

Sony

Betyg: 5

Utan munspel, med snäsande, cynisk röst likt stålull mot rostig plåt – utan lödder! – knallar Dylan in med studioalbum 35. I stuk liknar plattan hans tre senaste med country och blues, folkrock och schlager äldre än både Dylan och fan själv.

Bandet, hans vanliga turnéband, är kanon! Rullar i gång med något som kunde vara stilla Hawaiilåt, men går över till gubbjazzskumpande, böljande berättelse där visslan på gammal tåglinje mellan New York och Pittsburgh är bärande moment.

Efter en kvarts berättelse om Titanic, dock utan användande av Wiehes symbolik om kaputt värld, och Lennon-hyllning avrundas Tempest efter styvt 70 minuter. Dylans fans nöjda, andra uttröttade.

Staffan Westfal

 

Moa Lignell – Different path

Universal

Betyg: 3

18-åriga Moa Lignell är ett av de intressantaste namnen från Idol-fabriken de senaste åren. På debutalbumet Different path samlas tunga popnamn som producenten Tobias Fröberg, gitarristen/basisten Peter Morén och trummisen Lars Skoglund. Alla de rätta ingredienserna finns; fina melodier, snygga poparrangemang och en röst som berör. Tyvärr berör musiken inte riktigt hela vägen och vissa spår låter som snällt radioskval. Den egenskrivna, ett år gamla hitlåten When I held ya lyser fortfarande starkast. Men Moa Lignell visar att hon är galaxer från din sedvanliga Idol-produkt med häpnadsväckande potential.

Evelina Burström

 

Rival sons – Head down

Earache Records

Betyg: 5

Musiken tycks rinna ur den amerikanska kvartetten Rival sons helt utan ansträngning, och förmodligen är det därför det blir så bra.

Rival sons doftar starkt av 70-tal; polisonger du inte muckar med, feta kragsnibbar, slitna jeans och snedtrampade boots. Svänget är konsekvent i skilda tempon och med skön dynamik. Deras lätta och lekfulla handlag tilltalar.

Svinbra låtar och en varm produktion höjer ytterligare. Att samla så mycket känsla på en och samma platta är en bedrift. Köp!

Erica Sjöström Pontusson

 

The XX – Coexist

Young turks/XL Recordings

Betyg: 4

Att less is more övertygade den brittiska trion The XX världen om när deras i dag klassiska debutalbum släpptes 2010. Med absolut minimalism i väl avvägda beats, Jamie XX:s perfekt balanserade produktion och de snyggaste gitarrslingorna på år och dag skapades melankoliska kärlekssånger med ett luftigt utrymme laddat med närmast elektrisk spänning.

Uppföljaren Coexist är lugnare, med mindre klockrena och mer svävande melodier och atmosfäriska ljudlandskap. Direktheten från debuten är mindre, men The XX har samma dystert magiska recept i behåll. En perfekt höstplatta.

Evelina Burström

 

Black light burns – The moment you realize youre going to fall

Ninetone/Membran

Betyg: 3

Att Limp bizkit-gitarristen Wes Borlands Black light burns låter som den gör är både otippat och givet. Gitarristen har alltid framstått som kreativ och musikaliskt skicklig.

I Black light burns både spelar och sjunger han och resultatet är trivsamt men svårplacerat. Som en blandning av Queens of the stone age, Marilyn Manson och något helt eget, är skivan väldigt egensinnig och stundtals ganska bisarr. En trea med ett stort frågetecken efter.

Johan Paulin

 

Pet shop boys – Elysium

Parlophone/Emi

Betyg: 2

Pet Shop Boys har blivit gamla, ack så gamla. Deras låtar går inte så värst fort längre utan det handlar mer om något slags behagligt gubbsynt som duon vaggar lite förstrött till. Jag antar att det är en naturlig utveckling när de närmar sig 60-årsstrecket, men det skapar sorg i hjärtat.

Nu räddar de upp situationen med ett par låtar där det finns åtminstone några spår av forna tiders genialitet och textmässigt har det behållit sin skärpa. Men som helhet är detta en besvikelse.

Mikael Forsell/TT Spektra