Personlig assistans är ingen lycksökarbransch. Personer verksamma här drivs främst av engagemang och viljan att möjliggöra för människor att leva sina liv fullt ut – på de sätt de själva väljer. Samhällsinsatser för att komma tillrätta med fusk är välkomna. Men lagstiftarna bör samtidigt se över lagar och regelverk så att Sveriges assistansberättigade får rätt till sina assistenter även när de behöver dem som mest.
Det skriver Bengt Gustavsson,  vd för Hela Sveriges Assistans och Maria Hermansson som är arbetsledare vid Hela Sveriges Assistans Sorsele.

 Frågan om assistansersättning har diskuterats en hel del på sistone. Och självklart är det viktigt att systemet inte utnyttjas fel. Samhällets resurser är begränsade och skattemedel ska inte gå till annat än vad de är avsedda för. Samtidigt får inte kontrollnit och hårdare regler äventyra människors integritet och självbestämmande.

Lagen om assistansersättning (LSS) har funnits sedan 1993 och ger människor med funktionsnedsättningar rätt till assistansinsatser. Målet med insatsen är att personen ska kunna ”leva som andra” i samhället och ha ”goda levnadsvillkor”.

Det är kommunerna som har huvudansvaret för assistansinsatser, även om utförandet av dessa – om den assistansberättigade så önskar – också kan göras av privata brukarkooperativ eller företag, som Hela Sveriges Assistans gör för ett antal kunder i Sorsele.

I debatten om assistansersättning har fokus hittills legat på att komma tillrätta med felaktiga utbetalningar. Samtidigt får assistansberättigade (utom i undantagsfall) inte ut ersättning om de exempelvis vårdas på sjukhus, bor på en gruppbostad eller deltar i daglig verksamhet. Det ställer till stora problem för såväl assistansberättigade som personliga assistenter.

Den som förlorar sin assistans under tiden på sjukhus kan inte räkna med stöd i samma omfattning från sjukhuspersonal som annars. Toalettbesök, måltider och förflyttningar blir genast mer problematiska.

Samtidigt förlorar assistenterna sin inkomst och risken är stor att de tvingas söka andra jobb med större anställningstrygghet. Uppbyggda förtroenden och inarbetade rutiner mellan en assistansberättigad och dennes assistenter kan spolieras av sjukhusvistelser, som dessvärre inte är ovanliga i många assistansberättigades liv.

Enligt dagens regler måste man ha särskilda skäl för att få behålla personlig assistans under en sjukhusvistelse. Vad som godkänns som ”särskilda skäl” varierar, men kan vara svårigheter att kommunicera på annat sätt än genom sin assistent eller att assistenten måste finnas till hands av medicinska skäl. Och även om man har fått behålla sin assistans vid en sjukhusvistelse är det inte säkert att man får göra det nästa gång man hamnar på sjukhus.

Hela Sveriges Assistans har på eget initiativ bestämt att våra kunder får behålla assistansen minst en månad vid sjukhusvistelse, för att säkra kontinuiteten och tryggheten för såväl assistansberättigade som assistenter.

Det åtagandet innebär att vi som företag står för assistenternas hela lönekostnad under dessa perioder. Utan ersättning från vare sig Sorsele kommun eller staten innebär det i förlängningen att vi kan tvingas minska resurser till annat.

Trots nyhetsrapportering om samvetslösa människor som utnyttjar systemet med assistansersättning för egen vinning, är personlig assistans ingen lycksökarbransch.

Vi drivs av engagemang och viljan att möjliggöra för människor att leva sina liv fullt ut – på de sätt de själva väljer. Vi välkomnar insatser för att komma tillrätta med fusk, men hoppas att våra lagstiftare samtidigt ser över lagar och regelverk så att Sveriges assistansberättigade får rätt till sina assistenter även när de behöver dem som mest.

Bengt Gustavsson
Maria Hermansson