Fem ordförande för neurologiska patientföreningar slår i en debattartikel i Dagens Nyheter (10/9) larm om en allt för ojämlik vård. De kallar vården för ett lotteri, där ”en vinstlott kan innebära ett rikt socialt liv, med fortsatt yrkeskarriär och god livskvalitet. Men nitlotten innebär en katastrof för den drabbade”.

Det är emellertid inte bara patienter med en neurologisk diagnos som får spela med i vårdlotteriet. Det får även andra svårt sjuka patienter, som får finna sig i att de bästa specialistläkarna arbetar på landets största sjukhus och att landstingen gör olika bedömningar om vilka mediciner och därmed behandlingar som ska erbjudas just deras patientgrupp.

Sammantaget leder det dock till stora geografiska skillnader i vårdkvaliteten.

En del av dessa skillnader har att göra med den medicinska utvecklingen. För varje år som går kan man behandla fler sjukdomar eller åtminstone fördröja ett oundvikligt sjukdomsförlopp. Men nya behandlingar och mediciner är ofta dyra. För riktigt sällsynta sjukdomar kan det handla om kostnader i miljonklassen för varje enskild patient. Landstingets eller den behandlande klinikens ekonomi prioriteras då inte sällan framför patientens livskvalitet och samhällsnyttan i stort.

Ett annat problem är bristen på utbildade specialistläkare. I debattartikeln i Dagens Nyheter pekar man bland annat på bristen på neurologer. ”Stora delar av neurologin på många håll i landet utförs av icke specialistutbildade läkare”. Inte heller i detta hänseende är neurologin ett undantag, trots att det leder till sämre vård och därmed ökande samhällskostnader. Snart kommer dessutom många specialistläkare att gå i pension. Det ser med andra ord mörkt ut för återväxten, om inget görs inom kort.

För de svårast sjuka patienterna skulle man dock kunna lösa en del av problemen med den ojämlika vården genom att öka koncentrationen av vårdresurserna. Visst, det innebär en klart ökad olägenhet för den som måste resa långt till närmaste specialistcentrum, men priset kan ändå vara värt att betala om man kan garanteras den bästa behandlingen av sjukdomen som finns att uppbringa.

I detta sammanhang kan man också hoppas på den tekniska utvecklingen. Under ett nyligen avslutat pilotprojekt på Karolinska universitetssjukhuset fick exempelvis patienter med Parkinsons sjukdom hjälp att ställa in rätt dos av läkemedlet Duodopa. Något som normalt sett innebär en sjukhusvistelse på upp till fjorton dagar.

Nu kunde patienterna i stället vara kvar hemma. Utprovningen av läkemedlet skedde via en videolänk mellan sjukhuset och patientens hem. Resultatet blev över förväntan – en bättre, billigare och mer jämlik vård.

Långt ifrån all vård kan dock förbättras med ny teknik. Därför finns det anledning att fundera mer än en gång på hur framtidens vård ska organiseras för de svårast sjuka. Det kan finnas anledning att göra denna del av vården statlig, så att alla patienter kan garanteras samma chans till ett bättre liv.

Emma Wange
liberal skribent