Ögonblicksteaterns nya föreställning om minnet är ett scenverk med finesser på många nivåer, där minnet utforskas i det rymliga gränslandet mellan kultur och vetenskap.

Teater

Minneskoden
Regi: Johanna Salander
Dramaturg: Camilla Blomqvist
Kompositör: Ann-Sofie Lundin
Skådespelare: Sara Ahlberg, Simon Persson, Gunnar Eklund
Ögonblicksteatern

Det finns många skräckinjagande exempel i kulturen på hur zonen mellan fakta och fiktion kan missbrukas i onda eller manipulativa syften – desto roligare är det att stöta på verk där detta speciella utrymme nyttjas som det stora rum det också kan vara.

När Ögonblicksteatern intar gränslandet mellan vetenskap och kultur i nya föreställningen Minneskoden, känns just hybridformen där stramaste fakta varvas med innerlig scenpoesi, given för det svårgreppbara ämnet minnet. Väl avpassad dessutom för den mellanstadiepublik som utgör huvudsaklig målgrupp, där en stor lyhördhet och följsamhet ofta finns för lek med formgrepp.

Sara Ahlberg, Gunnar Eklund och Simon Persson är den väl harmonierande skådespelartrio som i föreställningen tar publiken med på en vindlande vandring genom minnet. Längs vägen; både teoretiska hållpunkter och elementärfakta om minnets konstitution, men också inslag som sänker sig djupare ner mot filosofiska perspektiv på minnet genom traditionella teatergestaltningar.

Med en avskalad scenografi och sparsamt med effekter bygger föreställningen upp en struktur där skådespelarna flätar ihop föreläsande partier med uppspelade scener där personliga minnen dramatiseras. Det är ömsom vansinnigt roligt och vansinnigt sorgligt att ta del av skådespelarnas minnesepisoder från just den elvaårsålder föreställningen uppehåller sig kring. Hur en liten Gunnars 1960-tal ofta var ensamt tills vännen Per en dag finns vid hans sida. Där Simon med sin Jesus, hockeykorten och den livshotande redovisningen inför klassen, är ett annat nav – Sara, skolgårdens relationsthriller och ett gnagande socialt utanförskap ett annat. Fint varvas dessa separata berättelser med en annan viktig del av materialet, bidrag i form av bland annat tankar om minnet, brev till framtida jag, som ett antal femteklassare i ett par Umeåskolor stått för.

Kompositionen – växelspelet mellan moment av vitt skild karaktär – kräver känsla för väl svetsade fogar i övergångarna och regissören, manusmedarbetaren mm, Johanna Salander visar sig genom föreställningen besitta denna förmåga. Greppet om publikens uppmärksamhet behålls hårt och fast genom väl genomtänkta skiftningar mellan scener och stämningslägen. Ibland bildar skådespelarna en kanon av röster som förklarar minnesteorier, ibland talar de direkt till publiken och engagerar mera rakt på genom övningsuppgifter i minne, ibland får bildprojektorn snäppa fram tempot genom unga ansikten, unga tankar som blir en sympatisk fond för övriga moment.

Jag föreställer mig att Minneskoden för en vuxen publik är en smärtsammare föreställning än för elvaårspubliken; påminnelsen om att jo, precis så här kämpigt var det ju, är för en elvaåring rådande verklighet. Jo, precis så här trilskande kan livet vara. Men också alldeles fantastiskt, i nuet.

Det är ett scenverk med finesser på många nivåer som Ögonblicksteatern skapat i Minneskoden. En liten bonustvist ligger inbakad i det hela; föreställningen är i sig själv uppbyggd enligt vetenskapliga fakta om hur ett minne lagras in. Så ingår till exempel moment av avslappning, fysisk rörelse och upprepning.

Den allra finaste insikten om minnet – det en vuxenpublik hunnit erfara och precis det en mellanstadiepublik kan behöva höra – får vi i finalen, då stor revansch tas genom lärdomen om att ett minne inte är för evigt hugget i sten. Vi äger makten att förändra våra minnen, bilden kan mejslas ut, tonas in med andra färger, en känsla av underläge förbytas och lagras in som en senkommen upprättelse.

Sara Meidell