Inom kort släpps regeringens forsknings- och innovationsproposition, där riktningen tas ut för kommande fyra år. Christer Nordlund plockar upp boken Kunskap, av Mats Benner och Sven Widmalm, där en beskrivning av kunskapssamhällets framväxt ger en god insikt i dagens splittrade forskningslandskap.

Som regeringen aviserade i vårbudgeten kommer en ny forsknings- och innovationsproposition att presenteras i höst. Senast det begav sig var 2008, när man föreslog en markant ökning av det statliga anslaget med fem miljarder, samtidigt som ett nytt fördelningssystem samt en styrning mot vissa så kallade strategiska områden infördes.

En målsättning var att förbättra och kontrollera forskningens kvalitet, en annan att stimulera kommersialisering och nyttiggörande av de förväntade forskningsresultaten, framför allt genom att underlätta samverkan mellan lärosätena och det privata näringslivet.

Inriktningen var på många sätt tidstypisk. Den matchade väletablerade idéer om ”kunskapssamhället” som en global tävlingsarena, där forskningens syfte ytterst är att generera innovationer som kan främja regioners och länders konkurrenskraft och bidra till ”hållbar ekonomisk tillväxt”. Universitet och andra kunskapsintensiva miljöer ses i detta sammanhang närmast som en drivkraft för ekonomisk och industriell utveckling, lika betydelsefulla som de stora företagen en gång var.

Den vetenskapliga kunskapens roll i kunskapssamhället tycks alltså vara triumfatorisk, skriver Mats Benner och Sven Widmalm i den lilla men perspektivrika boken Kunskap, som härom året utgavs i Libers serie BeGreppbart. Och denna kunskaps ökade status gäller naturligtvis inte bara i ekonomiskt hänseende; förväntningarna på den vetenskapliga kunskapen genomsyrar i dag alla samhällssektorer.

Med ny kunskap ska dessutom de stora globala utmaningarna, från finanskris till klimatkris, hanteras. Om det verkar de flesta vara överens. Men som Benner och Widmalm framhåller har denna instrumentella syn på kunskapens samhällsroll en baksida. Trenden att fokusera på innovationer, nyttiggörande och kommersialisering må vara politiskt gångbar men den har också givit upphov till en omfattande akademisk debatt, framför allt i forskningstunga länder som USA och Storbritannien.

I kunskapssamhället är det inte bara regioner och länder som konkurrerar. Också universiteten konkurrerar med varandra, nationellt och internationellt, om att få tillgång till de statliga och privata resurser genom vilka kunskapsproduktionen finansieras. Detta ställer nya krav på prioriteringar och omställningar, för när allt kommer omkring är det en ganska liten del av universitetens traditionella verksamhet som med lätthet motsvarar den typ av ”forskning” som efterfrågas.

En strategi har varit att utveckla flexibla ”multiversitet” eller rent av ”entreprenörsuniversitet”. Det senare uttrycket är relativt nytt, det myntades kring millennieskiftet, men har fått snabb spridning, även i Sverige.

En annan strategi är att ”kraftsamla” kring just sådana områden som finansieringssystemet premierar, såsom hållbar utveckling, livsvetenskap, nanoteknologi, neurovetenskap, IT. Flera problem med dessa strategier har artikulerats. Det kanske mest uppmärksammade handlar om universitetens och forskarnas krympande självständighet i förhållande till de externa intressen som man samtidigt har i uppdrag att granska och analysera.

Universiteten har förvisso aldrig varit helt autonoma, och vetenskapen har aldrig utgjort ett fullständigt fritt sanningssökande – tanken om den tillämpade forskningens potential går tillbaka ända till 1600-talet.

Men de förväntningar och krav som numera kringgärdar universiteten ställer dem ändå inför utmaningar som är större än någonsin tidigare.

När universiteten – helt enkelt för att överleva på den globala kunskapsmarknaden – tvingas anpassa verksamhet, normsystem och retorik för att uppfylla inte bara vetenskapliga utan också ekonomiska och politiska mål, förändras villkoren på ett sätt som hotar såväl den långsiktiga forskningens dynamik som universitetens trovärdighet och integritet. Det är i alla fall vad kritikerna hävdar.

En annan sak handlar om risken för forskningsmässig likriktning och att universiteten därigenom tappar bredd och kompetens, som byggts upp under lång tid. För när resurserna styrs mot vissa områden minskar de inom andra, varvid ämnen som för tillfället inte anses ”strategiskt” viktiga, eller som svårligen kan generera innovationer på en marknad, krymper eller rent av försvinner.

Utmärkande för de strategiska satsningarna i den förra propositionen var just att flera sedan tidigare välfinansierade ämnen fick mycket, medan satsningar på till exempel kulturvetenskap nästan helt uteblev. På sikt kan en sådan politik visa sig vara raka motsatsen till strategisk. Mot denna bakgrund har de inkomna synpunkterna inför den stundande propositionen duggat tätt på Utbildningsdepartementets forskningspolitiska enhet. Många är de forskningsrelaterade organisationer och institutioner som velat påverka politikens kommande inriktning.

Man kan ana att vissa, som de strategiska forskningsstiftelserna och den teknikinriktade Ingenjörsvetenskapsakademien, med gott självförtroende förespråkar ännu starkare fokus på innovations- och näringslivsinriktad forskning, medan andra, som Vetenskapsrådet och den naturvetenskapligt inriktade Vetenskapsakademin, framför allt värnar om den intellektuellt mer fria grundforskningen.

Lärosätena å sin sida måste efter bästa förmåga navigera mellan ytterligheterna och få gehör för den typ av forskning som de själva behöver och vill representera, och det ser ganska olika ut beroende på deras storlek, ålder och geografiska hemvist.

För att förstå denna splittring i det svenska forskningslandskapet är det värdefullt att känna till kunskapssamhällets framväxt och dess vetenskapliga, politiska och ekonomiska mekanismer. Benner och Widmalm bidrar därmed med kunskap som avgjort är nyttig.

Om boken får någon inverkan på forskningspolitiken eller universitetens varumärksbyggande återstår dock att se. För som i alla andra fall är det omöjligt att förutse vilken betydelse ny kunskap kommer att få.

Christer Nordlund