Serieskaparen Nina Hemmingsson poesidebuterar med en vacker diktsamling. En barndomsberättelse som stillsamt och metodiskt skådar tillvarons skavanker .

Böcker

Nina Hemmingsson
Det var jag som kom hem till dig
Atlas

Självklart slår jag upp Nina Hemmingssons poesidebut med stränga förhållningsorder till mig själv om att nu låta text vara text, ord vara ord och för Guds skull snabbt mota bort den pupillösa signaturkaraktären som tecknaren Hemmingsson låtit bli en av de mest älskade frontfigurerna i vår samtida svenska seriebank, om hon skulle visa sig dyka upp för min syn mellan diktraderna.

Självklart har jag ambitionen att skriva en högburen recension utan överdriven bildsättning, inte bli pinsamt förutsägbar och begå kardinalfelet i att inte lyckas runda tidigare karriärer inför ett verk från en kulturskapare som bytt genre.

Men okej, ibland får man backa och tänka om – för det är inför Nina Hemmingssons extremt visuella poesi helt enkelt omöjligt att frigöra sig från bilderna, dikterna vecklar ut sig som bågnande filmrutor. Ta bara de några av de första sidornas rader:

Jag ska börja åka kollektivt

och leka att kropparna samlas runt mig

för att det är deras önskan

Hela livet har de längtat

Frånvaron av mig är hål

Nu jävlar vill de bli läkta

Det bildberättande Hemmingsson ägnar sig åt i diktsamlingen Det var jag som kom hem till dig skiljer sig nu på vissa markanta punkter från det hon utför i serieform, poesin bär en djupare klang och undersöker mera stillsamt och metodiskt existensen frågor. En skarp blick för de svaga partierna i en 2010-talets civilisation ger sig tydligt till känna, men Hemmingsson lägger inget filter av ironisk distans mellan sin diktberättelse och läsare och den politiska skärpa som ändå finns anas mer som ett tunt ytskikt då och då, än som ett bärande ärende.

Det handlar om skevheter, om en flottig och matosande vardag, om abnorma utväxter, om köttsligheter, vi förflyttar oss genom lägenheter i ett vagt förortslandskap, på samma gång doftande av betong och jordig vildmark.

Genom dikterna som ibland byggs ut mot kortprosa, växer en barndomsskildring fram där barnets och tonåringens värld i ett dåtida nu skiktas in i lager av hur denna barndomsvärld böljar i ett vuxet jag.

I någon intervju om poesidebuten har författaren berättat om en skrivprocess på något halvår – men jag får ändå en stark känsla av att fragmenten som fogats till samlingen är sådana som måste ha samlats på hög under lång tid i Nina Hemmingssons yrkesliv på andra fronter. Inte som restprodukter, utan mer som de kanter som trimmats bort som umbärliga moment i sammanhang av dagskommenterande karaktär, men som i sammanlödd diktform får en stark och överraskande vemodig ton som faktiskt förlåter ett ibland lite poserande drag.

Det bildrika berättandet har sina fördelar i att det skapar en direkthet och en lättillgänglig karaktär åt poesin. Nackdelen är att bilderna – paradoxalt nog – kan ställa sig i vägen för en mera ordlös underton, ett stämningsläge som uppstår först vid en andra och tredje genomläsning. En där jag, under det skickliga tecknande av tillvarons små glapp och skavanker, faktiskt finner ett nytt oväntat ljus i Hemmingssons röst; en oväntad nåd och en sällsam form av allvarsamt hopp.

Som i de avslutande raderna:

Jag satte mig på sängkanten

Titta på träets ådringar

sa jag och kände på golvplankorna

med foten

Det är som moln

Här är en förvildad schäferhund

som hatar barn

Jag kommer inte att titta

på dig för jag kan inte

Min hand flög iväg och landade

av misstag i barnets lilla handflata

Nu ligger min hand där

Ett stort snäckskal i ett litet

Sara Meidell