Ett verk med stor skönhet och överraskande effekter bjöds i uruppförande under torsdagens konsert på Norrlandsoperan.

Musik

Golden Harmony
Dirigent: Christoph Altstaedt Solist: Anders Paulsson, sopransaxofon
Norrlandsoperans Symfoniorkester
Konsertsalen
Norrlandsoperan

Sopransaxofon är en familjens minsta instrument stämd en oktav över den större tenorsaxofonen. Vid gårdagskvällens välbesökta konsert med Norrlandsoperans symfoniorkester och den tyske dirigenten Christoph Altstaedt på pulten var Anders Paulsson solist. Han är förmodligen den första musikern i världen med en solistkarriär på detta i konsertsammanhang relativt sällsynta instrument.

Han har spelat bland annat med Sankt Petersburg Philharmonic, Sveriges Radios Symfoniorkester och nu specialskrivet för vår egen i ett uruppförande av Rolf Martinssons (f 1956) konsert Golden Harmony.

Att Anders Paulsson också är jazzmusiker märks i de jazziga passager som förekommer i ett verk med stor skönhet och överraskande effekter.

Han spelade solostämman dessutom utan direkt notstöd vilket imponerar. Styckets första del symboliserar verkligen titeln, då undersköna harmonier och nästan naturlyriska passager fångar lyssnaren och den andra delen i ett hastigare tempo, suggestivt och med en enastående färgpalett! Den inledande transportsträckan bestående av Mozarts 26:e symfoni var en enda långtråkig åtta minuters sträcka, som jag gärna kunnat vara utan. Ska man nu lyfta fram underbarnsmusik, spela då hellre någon av F Mendelsohns stråksymfonier, som han skrev när han var mellan 11 och 15 år. Dessa har betydligt mer av musikalisk substans!

Då en betydligt intressantare avslutning med J Sibelius´ första symfoni i e-moll, som han fullföljde i sin slutgiltiga form år 1900. Även om den musikaliska väven i sin helhet är kärv och hård är den ett finskt svar på senromantiken som till exempel Tjajkovskijs. Första satsens inledande klarinettsolo, som sporadiskt accentueras av pukorna skapar överraskande förväntningar, och satsens motiviska rikedom är påfallande.

Andra satsen svävar mellan dur och moll. Orkestern, som nu påtagligt lösgör sig från ett visserligen rutinerat men inte alltför frigjort spel i Mozartsymfonin, får här med Christoph Altstaedts intensiva slagteknik i stället rikligt anta utmaningarna. Tolkningen framhäver verkets cykliska natur – första satsens inviter som får befästade svar i den grandiosa finalen. Men till skillnad från Tjajkovskij stannar inte Sibelius kvar i ett slags ödestema utan bygger i stället upp musiken som följer, en kontrast mellan ett intensivt tema och det motsvarande vemodiga i finalsatsen, en av Sibelius odödliga melodier.

Bengt Hultman