I dag utkommer del två i Jan Guillous omfattande romanprojekt Det stora århundradet. VK:s Leif Larsson lägger nya romanen Dandy intill den i tid och tematik närliggande På spaning efter den tid som flytt och skådar en håglös, oinspirerad och grovhuggen Guillou.

Böcker

Jan Guillou
Dandy
Piratförlaget

Den som mot alla odds – på tal om viktiga tilldragelser i början av förra seklet – till världskrig, spansk sjuka, tre-fyra störtade kejsarimperier osv. vill addera lejonjakt kan söka trösten hos Jan Guillou. Nedläggande av djurens konungar i Östafrika och i viss mån de dumma noshörningarna upptar nämligen ett försvarligt utrymme när nu Guillou satt sig före att i en planerad romankatedral skriva 1900-talets historia.

Ska man hamra fram en epok med storsläggan måste man förstås välja perspektiv, allt får inte plats. Guillou har valt att skåda det förflutna genom att följa tre fattiga men begåvade fiskarpojkar från norska Vestlandet in i det nya seklet och då hamnar man förstås i Östafrika, inte en, inte två utan tre gånger.

Gossarna upptäcks av framsynta välgörare som skänker dem utbildning vid tekniska högskolan i Dresden, i slutet av 1800-talets världens förnämsta.

Med rektorns avskedsord om en värld som nu kan styras av den teknik och det förnuft som ska göra alla krig onödiga stiger de ut i världen. En bygger järnväg i Norge, den andra i Tanganyika.

Om detta handlade den första romanen i sviten, Brobyggarna. Den tredje brodern försvann snabbt ur synfältet, men får nu huvudrollen i uppföljaren Dandy som utkommer i dag.

Denne broder har förälskat sig i en kurskamrat som visar sig vara den 13:e earlen av Manningham och tillsammans slår de sig som kärlekspar ned på ett engelskt herresäte där vår hjälte snart finner sin bestämning i bildkonsten.

Med utläggningar om aristokratisk homosexualitet och bildkonstens väsen under la belle epoque är det förstås både frestande – och förfärligt orättvist – att lägga Guillous opus vid sidan av fjärde delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt som kretsar kring samma tematik i samma tid.

Få kan förstås mäta sig med Marcel Proust vars skimrande nyansrika prosa så tätt omsluter människor och ting.

Så mycket tydligare då hur Guillous grovhuggna språk förblir på ytan utan förmåga till djupare reflexioner över vare sig ting eller människor och lite torftigt blir det nog i den kronologiskt framskridande lunken.

Vid orättvis jämförelse alltså.

Nå, det går att skriva bra romaner även i de lägre litteraturdivisionerna. Guillou brister lätt i dialog och personskildring, men skriver oftast med säker politisk instinkt vilket gör att han för det mesta kommer ned på fötterna.

Men här vill det sig inte. Det är ofta håglöst, oinspirerat, trögläst och ibland rent klichéartat, föga ägnat att förvåna, det mesta i romanen pekar mot vad vi anade eller redan visste.

Som exempelvis beskrivningen av livet på godset Manningham House som mest liknar en av avskrift av tv-serien Downton Abbey. Samma riter och samma oro för den manliga arvsföljdens konsekvenser. Samma sjukstuga under kriget och samma uniformsmaskerad där 13:e earlen ståtar som officer utan militära förpliktelser.

Språkligt kan det också svaja till ordentligt som när en av döttrarna till tolfte earlen formulerar sin djupa förvåning med uttrycket: ”Jösses Amalia!”

Då är det nog, litterärt sett, Division Sju Östra Svealand.

Om jag nu syns både orättvis och svepande i min anmälan, vill jag likväl försvara den med en avslutande anmärkning.

Sommaren 1905 gör paret ett besök i Norge varvid de möter landets manliga intelligentia på lokal i Oslo. Om dessa människor hasplar sålunda Guillou ur sig följande mening: ”De tycktes sällan föra allvarliga samtal med rynkande pannor, men så hade de varken imperium eller kolonialkrig att bekymra sig för.”

Detta alltså vid en tidpunkt unionen med Sverige skakar i sina grundvalar och landet står på randen till nationellt befrielsekrig!

Men vad är väl en fredlig unionsupplösning mot en upphetsande lejonjakt i Afrika?

LEIF LARSSON