Vi flytt int, i romanform

Stewe Claeson förenar sina båda arbetshalvor, romanförfattarens och översättarens, i en mångbottnad och och engagerad roman, det skriver VK.s Gunnar Balgård som läst.

Författaren Stewe Claeson finns i många skepnader, och i en av dem var han en gång folkhögskolerektor i Malung i Västerdalarna. Den glesbygdsmiljön har han inte på allvar utnyttjat i författarskapet tidigare, men i den nya romanen sker det med besked. Vi leds in i en trakt där det mesta är på reträtt.

Att det handlar om Malung sägs inte uttryckligen, men på orten finns ett nedlagt sågverk från Korsnäs, en skinnindustri på reträtt och en krympande befolkning. I övrigt är det som på de flesta håll i vårt norra inland: Posten försvinner, Bilprovningen försvinner, sjukstugor och byskolor hotas. Och människor hankar sig fram. Så hemskt synd om dem är det inte. De vet bara, att den så kallade utvecklingen i världen sker någon annanstans.

Och vad ska man ha den utvecklingen till?

Claesons roman följer framväxten av en vänskap mellan två män som inte noterat varandra förut, men nu visar sig ha ett gemensamt tillhåll: Den tomma vedbacken vid den gamla sågen. Krister Hermansson kommer dit för att dagdrömma och titta på utsikten över älven, Flisa-Erik Mattsson har lånat det gamla brukskontoret för vissa litterära mödor. Han önskar översätta den kinesiske poeten Tao Yanming från 400-talet till svenska, och det kan verkligen kallas ett glesbygdsprojekt. Poeten Tao bodde på Lu-berget och hade dragit sig tillbaka från storstaden med sin familj, och undrade över sin försörjning. Ett annat föredöme för Flisa-Erik Mattsson är den norske poeten Olav H Hauge från Ulfvik i Hardanger, som levde ensam och odlade äpplen och skrev oerhört bra dikt, och dog 1994.

Detta låter ju som en rätt osannolik romanintrig, men Stewe Claeson är oförskräckt. Pang på saken, bara. Flisa-Erik frågar Krister om han är ”en läsande människa” (”jag menar, har du alltid en bok på gång, och då menar jag en bok, inte någon jävla deckare eller sånt, utan en bok, riktig bok”) och denne blir väl svaret skyldig först, men knyter an sedan han fått en hisnande dikt av Hauge explikerad för sig.

Den ene mannen vill ha den andres bistånd i projektet Tao. Och vad kan denne bidra med? Jo, Hermansson är en gammal postanställd person med obeställda försändelser som specialitet, han är känslig för dialekter och ordvalörer och gömda besked men dessvärre hotad med uppsägning när allt färre brev skrivs i världen, vilka kan komma på avvägar. Nu ska han omskolas inom EU:s ram när brevhemlighet är av mindre vikt än behovet att spåra internationell brottslighet.

Hermansson är villrådig. För ny tjänst skulle han tvingas flytta till Skåne eller Köpenhamn, och vill han det? Vill han ha med Postverkets helt förändrade uppdrag att göra? Hur bunden är han till sin trakt när allt kommer omkring? Hur bunden är familjen?

Många små rottrådar anmäler sig. Visst kan man tänka sig rycka upp dem, men till vilket pris? Egna barnen må ha dragit iväg ända till Australien, men om föräldrarna också bryter upp har de ju absolut inget rotfäste kvar. Vardagliga scener har sitt värde, som när grannen undrar om sonens nya moped hörs störande, liksom gruvliga scener när vännens hustru har fått ett timmerlass i ansiktet. Denne berättar om det när de besöker hans säter på skogen, med vidsträckt utsikt som hos poeten Hauge i Hardanger.

Hemkänsla är något som i lika mån har medveten och omedveten innebörd, och något som mal i sinnet på en människa utan att riktigt registreras. ”Allt som händer när ingenting händer”, kallar Stewe Claeson det, och det är ett frekvent tillstånd i hans författarskap, det sinnesläge när kroppen sköter sig själv utan bestämd uppsikt. I varje fall är det då en författare skriver som bäst.

Och det kan väl sägas vara romanens djupare innehåll: Att liksom mala på medan beslut, långsamt, senfärdigt, växer fram inuti ett par människor. Flytta, eller inte flytta? Claeson följer makarna Hermansson i vankelmod medan de betänker sig, och han har inte mer bråttom än de.

I detta blir det poetiska projektet en belysande bihandling: Människor har alltid sysslat med samma fråga, den är inte ny. Att framkalla Taos dikt på svenska, boktitelns tjugotredje dikt, blir sålunda en konkretion i nuet av ett andligt, tidlöst problem.

Av allt att döma finns ingen fullständig utgåva av Tao Yanming på svenska, ja översättare Claeson borde ju veta om så vore. Hur går nu de bägge herrarna till väga? Ingen av dem kan kinesiska, men en välvillig bibliotekarie förser dem med versioner på tre olika språk. Vid jämförelse ska man kunna skymta originaldikten mellan versionerna, ”som genom ett mjölkglas”, säger Claeson suggestivt.

Själv föredrar han den tyska versionen, ”därför att tyska är det vackraste av alla språk”.

Till sist är nedräkningen fullföljd, och det verkar som om makarna Hermansson inte behöver flytta. De är nöjda, liksom läsaren är nöjd. I sista vändan åker den gamle postmannen till Bergen i Norge, och kommer hem med Olav H Hauges dagböcker i fem väldiga volymer. Då har han också sett ett sillstim skruva sig upp i ett akvarium i hamnen, en meningsfull kollektiv bild. De båda översättarna har bränsle för en lång arbetsvinter, och skinnindustrin på orten var visst inte helt död. Där fanns nog en tjänst för en språksensibel medarbetare.

Slutet gott, allting gott. Stewe Claeson har förenat sina två arbetshalvor, romanförfattarens och översättarens, i en mångbottnad och engagerad roman. Och tacknämligt nog, finns här inga förrädiska berättartekniska inslag som drar en godmodig läsare vid näsan. Eller också såg jag inte upp tillräckligt den här gången heller.

Gunnar Balgård