Efter fem års tystnad släpper Jens Lekman nu sitt nya album. En värmande filt i höstmörkret, skriver VK:s Evelina Burström.

 

Jens Lekman – I know what love isnt

Service/Border

Betyg: 4

På Jens Lekmans nya album framträder en vuxnare och mindre poppig ljudbild än tidigare. Nya influenser som countrydoftande steelgitarrer, glättigt spanskt gitarrplock och 70-talsklingande tvärflöjter.

Även om utvecklingen är välkommen så är det de mer poppiga spåren jag dras till, som titelspåret och The end of the world is bigger than love, som låter som en deprimerad Håkan Hellström-låt. Balladen Some dandruff on your shoulder, med ensamt ylande steelgitarrer, och den givna konsertavslutningen Every little hair knows your name är andra fullpoängare.

Vissa spår har lite väl långa instrumentalpartier och fattar inte riktigt tag om lyssnaren. Men de är få och Jens dystra croonande fattar ett hårt grepp om hjärtat oavsett ljudet som ligger under. Skivan är varierad och på det stora hela mycket vacker, och jag misstänker att den blir ett värmande filt i höstmörkret.

Evelina Burström

 

Animal collective – Centipede HZ

Domino/Playground

Betyg: 4

När jag och en vän under ett musikquiz hörde en låt spelas baklänges utbrast båda: Animal collective! Det säger en hel del om det kalejdoskop av poppsykedeliska ljud som Baltimorebandets musik består av.

Uppföljaren till det nutida mästerverket Merriweather post pavilion följer samma experimentella mönster som tidigare, i gränslandet mellan strukturerad genialitet och ren galenskap.

Centipede HZ är mer kaotisk än föregångaren, fylld av brus från ”radiosignaler från det förflutna” och ”begravda radiofrekvenser” (?), och det är skönt att sugas in i det högljudda vansinnet/genialiteten.

Evelina Burström

 

Grave digger – Clash of the gods

Napalm records

Betyg: 2

Tyska Grave digger har alltid spelat i hårdrockens farmarliga och lyssnar man igenom Clash of the gods elva låtar råder det inget tvivel om varför. Bandet ligger i något slags skymningsland mellan power metal och thrash och är lika inkompetent på båda. Låtarna fastnar ofta i ett segt mellantempotuggande med Chris Boltendahls bleka stämma flytande ovanpå.

Jag skulle vilja ge skivan en etta, om det inte var för att det finns ännu sämre band som förtjänar bottenbetyget.

Johan Paulin

 

Cat power – Sun

Matador/Playground

Betyg: 4

Nio album in i karriären har Chan Marshall bytt riktning ännu en gång. På Sun spänner hon musklerna, lämnar soulballaderna bakom sig och man kan bara förundras över hennes kameleontlika artistskap. Singeln Ruin är hypnotiskt framrullande, en låt man bara kan skriva med ett helt gäng album bakom sig.

På Sun råder känslan av full kontroll, hon har minsann inte känslorna på skjortärmen, och även om det är en styrka låt för låt så blir det också helhetens lilla svaghet, men nog håller Cat power än.

Simon Österhof