Alla ska vi dö. Så är det, lika säkert som amen i kyrkan, att vintern kommer efter hösten och flyttfåglarna när det blir vår igen. Nu tror vissa inte att döden är slutet – utan kanske bara en nödvändighet för en början på någonting nytt. Andra har inte den förhoppningen eller tron. Men oavsett vilket. Dö ska vi alla.

Kort om Döden (Fri Tanke förlag) är namnet på en rätt komprimerad men ändå lättläst bok som kom ut nyligen. Författaren heter Lennart Lundmark, docent i historia som fram till mitten på nittiotalet var verksam vid Umeå universitet.

Insikten om vår dödlighet har skrämt och förföljt mänskligheten genom tiderna, konstaterar Lundmark och refererar tankarna både i det klassiska Grekland och antika Rom. Allt från religiösa föreställningar till stoikernas alltigenom rationella förhållande till livets slut. När det är slut är det över och det är inget mer med det.

Kort om Döden en intressant bok att bläddra igenom. Egentligen har det väl inte hänt så mycket sedan människor började grubbla på varför det måste ta slut en dag – undantaget medicinens osannolika framsteg och en fantastisk ökning av medellivslängden (vilket i och för sig inte är ett obetydligt undantag!). Religiösa försök att förklara det hela över tiden tagit sig olika (men emellanåt även rätt lika) uttryck.

Lundmark ser dock en viktig skillnad: dagens diskussion om vård i livets absoluta slutskede har en direkt koppling till de möjligheter som vetenskapen erbjuder. Det har han naturligtvis rätt i.

Är det till exempel läkarens plikt att hålla patienter vid liv så länge det överhuvudtaget är möjligt oavsett det eventuella lidande denna möjlighet skapar? Hur mycket av trots allt begränsade resurser är det rimligt att satsa på att förlänga livet för en obotligt sjuk människa. Och vad säger patienterna? Vad bör de själva få avgöra?

Å andra sidan är problematiken – och frågor som kan kopplas till denna, som till exempel aktiv dödshjälp och transplantationsetik – lätt tabubelagda. Det finns ett motstånd bland politiker att diskutera de svåra frågorna och utreda känsliga gränsdragningar.

Då som nu ryggade nog flertalet inför själva tanken. Döden är ju något otrevligt, trist, sorgligt – motsatsen till födelsen och livet. Något negativt. Det gäller oavsett om det finns en religiös tro i bakgrunden eller inte. Även den som känner tillförsikt med tanken att livet är livet och faktiskt inget mer känner rimligtvis så – i vart fall så länge man faktiskt vill leva.

Egentligen är det väl inte döden som sådan som är otäck. I vart fall inte för de gudlösa, resonerar Lundmark. Utan snarare att den i sig innebär att livet inte längre finns. Förlusten av livet är en tung tanke, själva processen, att dö, likaså.

Skräcken hos de religiösa är nog delvis den samma. Sannolikt parad med en ängslan/ångest för domslutet fällt av en överjordisk domare och den eviga plåga detta eventuellt kan leda till.

Döden präglar livet, till exempel språket. Det kan ju till exempel vara dötrist – men också dödskul.

Mats Olofsson
debattredaktör