Deckardebut med allt på rätt plats

Cilla och Rolf Börjlind rullar ut mattan för en ny hjälte och hjältinna i sin deckardebut. Författarparet har allt som krävs för att briljera i genren, menar Annelie Bränström-Öhman som läst.

När pseudonymen Lars Kepler publicerade sin första kriminalroman för några år sedan fanns författarduon Cilla och Rolf Börjlind bland de hetaste tipsen i förhandspratet. Det var en kvalificerad gissning, även om den gången visade sig slå fel. Med tv-serier som Graven och Morden samt tjogtals med Beckfilmer på meritlistan var och är paret Börjlind nog bland de allra mest rutinerade kriminalintrigskompositörerna i Sverige. Och mer än så: när de har fria händer – som i mästerliga Graven – har de visat sig djärvare än de flesta i den grannlaga uppgiften att pejla de samtida människolivens mörkaste avgrunder.

Den där speciella lyhördheten för tragiska och våldsamma skeenden som tar plats precis under ytan på det i verkligheten synliga tar de nu med sig in i romanformatet. Springfloden heter debuten och kommer ut idag. Som deckarälskare har jag nästan lust att utbrista i ett ”äntligen!” – för här sitter allt på plats redan från början och är samtidigt välsignat oförutsägbart.

Mer än de flesta andra romangenrer kräver kriminalromanen en hantverksskicklighet som ofta underskattas eller missförstås som blott och bart mekanik. Inget kan vara mer fel. Det handlar snarare om rytm och musikalitet – om sinnet för detaljer, om blicken för vardagens små skevheter lika väl som den skarpögda närvaron på en brottsplats där inget får lämnas åt slumpen. Cilla och Rolf Börjlind har det – i händerna, i blicken, i språket. Tajming som få, den dramaturgiska fingertoppskänslan, utrymmet för tystnad när det outsägliga, det alltför smärtsamma kommer för nära. Allt är med.

Intrigen som rullas upp i brottstycken trotsar gång på gång vanetänkandet. Snart får man klart för sig att inget är riktigt vad det vid första anblicken ser ut att vara. Fördomar kommer på skam, klichéer bryts ner i sina beståndsdelar, och förlorare är i slutänden bara den som drar förhastade slutsatser och vädrar dem i klatschiga rubriker eller politiska slagord. Den recensent som till äventyrs frestas att sammanfatta sin läsning med någon aningslös formulering om ”deckardebut om utanförskapets Sverige” torde kliva rakt i den gillrade fällan.

Förvisso finns alla de ”lösa” som brukar prickas in på det så kallade ”utanförskapets” karta med: de arbetslösa, hemlösa, föräldralösa uteliggare som misshandlas av ungdomar på glid med mobilkamerorna redo att dokumentera och lägga ut på internet. Ensamstående mödrar och prostituerade med barn som far illa långt utanför begreppsramarna för ”barnfattigdom”. Samt givetvis: den ärrade snuten. Men med en förtvivlan så stor att den vare sig kan stillas med whisky eller opera. Den är bokstavligen bottenlös.

Det som skiljer ut paret Börjlinds roman från dussinnivån i genren är att de metodiskt sätter de politiska och ekonomiska orsakerna i förbindelse med den verkan som kan avläsas i brottsstatistik och social segregering. Inte fullt ut med samma passionerade vrede som drev fram Stieg Larssons Millennium-svit, men med ett rättvisepatos av besläktat slag. Frågorna som ruvar i botten är på sitt sätt lika omutliga. Vem kan slå ett barn? Vad kostar ett liv – i Sverige? I Afrika? I Saltsjöbaden? Bland ”Situation Stockholm”-försäljarna utanför Söderhallarna?

Jämförelsen med Larsson ska inte drivas för långt. En viktig skillnad finns också. Börjlinds berättelse ger en rymligare öppning för hoppet, utvägarna, de möjliga återkomsterna och upprättelserna till en värld där män som hatar kvinnor och säljer barn då och då faktiskt får sitt straff. Eller åtminstone ertappas med byxorna nere, i det solkiga småprasslet med ”kaffeflickor” efter representationsmiddagen, betald med en liten dusör av blodfläckiga afrikanska oljemiljoner

Allvaret i berättelsen är uppriktigt, men lika tydlig är avsikten att rulla ut mattan och inreda rum för en ny deckarhjälte – och hjältinna. Den sistnämnda är polisstudenten Olivia Rönning, som fastnar och blir kvar i en ”cold case”-övning under sin utbildning. Det fall hon väljer är det samma spektakulära mord på en gravid kvinna som läsaren har mött i bokens smått melodramatiska inledning. Mordet, som äger rum under en fullmånenatt med springflod på Koster, verkar ha rituella förtecken, men ledtrådarna är för få och svaga för att peka mot en säker lösning.

Dragningskraften i det olösta fallet stärks av att Olivias döde far var en av dem som ledde utredningen. I berättelsens början verkar hans kollega, den ovan nämnda ärrade snuten med det skjutklara namnet Tom Stilton, helt ha gått under jorden. Olivia spårar honom småningom till det absoluta tomrum han tagit sin tillflykt till. Eller som han själv får beskriva det: ” Hur motståndslöst det gick att avstå. Stänga av. Skära bort. Hur lätt det gick att glida in i det totalt kravlösa, vegetativa. In i tomrummet.”

Som sagt: detta är inte ett tomrum som låter sig snärjas in eller förklaras med glosan ”utanförskap”. Smärtdjupet är av en helt annan och verkligare magnitud. Över går det inte, men sedermera går det att nödtorftigt bära och Tom reser sig för att slå följe med Olivia i hennes sökande efter förbisedda öppningar i fallet.

Mer kan egentligen inte sägas utan risk att fördärva spänningen. Men så mycket vågar jag avslöja att detta är en berättelse som i slutänden inte lämnar någon tvekan om att den får en fortsättning. Att hjältinnans födelse och hjältens återkomst stundtals får helt ogenerat episka för att inte säga mytologiska proportioner må vara författarna förlåtet. Upplägget till trailern för filmen som säkerligen kommer att följa är så att säga redan fixat, med voice-over och allt. Får man gissa på ”Det var en mörk och stormig natt”?! Med ett sådant självförtroende skriver bara den som har en bra historia att berätta. Och det har de, Cilla och Rolf Börjlind.

ANNELIE BRÄNSTRÖM ÖHMAN