Kring Liam Ó Maonlaís musik och trolska modersmål gaeliska bygger föreställningen Rian.  En skön och nästan perfekt föreställning, skriver VK:s Ann Enström.

Dans

Rian

Fabulous Beast Dance Theatre och Sadlers WellsBlack box, Norrlandsoperan

Koreografi: Michael Keegan-Dolan

Musikalisk ledare: Liam Ó Maonlaí

Ljusdesign: Adam Silverman

Scenografi: Sabine Dargent

Kostymdesign: Doey Lüthi

Ljuddesign: Denis Clohessy

Musiker: Liam Ó Maonlaí, Cormac Begley, Peter OToole, Eithne Ní Chatháin,

Maitiú Ó Casaide

Dansare: Saju Hari, Anna Kaszuba,

Saku Koistinen, Louise Mochia, Emmanuel Obeya, Keir Patrick, Ino Riga, Louise Tanoto.

Dansteaterkompaniet Fabulous Beast med Dublin-sonen Michael Keegan-Dolan som konstnärlig ledare och koreograf omskrivs ofta som något alldeles extra. I helgen gästar de Umeå med sin hyllade föreställning Rian. I Rian kombineras irländska dans- och musiktraditioner med influenser från världens alla hörn. Mest påtagliga är de afrikanska influenser som korsas med de irländska, vilket blir till ett udda samspel.

Scenen badar i olika skiftningar av färgen grön, som förstås associerar på Irland som den gröna ön. Personligen är jag svag för gröna scenografier. Speciellt när det som här både tänds ett fladdrande ljus på en flygel och står en mysbelysningslampa i ena hörnet på scenen och värmer. Grön är skön, och det är precis den där trivsamma och goa känslan som förmedlas i föreställningen.

Med sig på scenen har Michael Keegan-Dolan åtta av sina dansare från kompaniet samt fem av Irlands skickligaste folkmusiker. Men framför allt har han en av Irlands mest populära folkrockmusiker, Liam Ó Maonlaí, från bandet Hothouse Flowers.

Föreställningen är en slags hyllning till Ó Maonlaí, som har ett soloalbum som heter just Rian vilket betyder märke eller spår. Det är också Ó Maonlaís musik som utgör föreställningens pulsåder, delvisa improvisationer på hans trolska modersmål gaeliska. Det är kring honom, som konstnär, som dans och toner pulserar i rörelser och flöden som bygger på upprepningar.

Enligt information från föreställningens programblad utgår dansen ifrån exakt 108 så kallade naturliga rörelser som improviserats fram i samspel mellan dansarna och musikerna. Det är dessa som upprepas i all oändlighet till Ó Maonlaí och de andra fem folkmusikernas sång och musik. I vilket sammanhang jag vill framhålla Eithne Ní Chatháin, vars spröda röst jag förälskade mig i omedelbart. Som bäst är det när det inte bara myllrar på scenen av aktivitet utan också börjar myllra av skuggor på fondväggen.

Det förekommer också många vackra lågmälda sekvenser med exempelvis utsökt solodans. Det är bara det att under långa partier från mitten till slutet av föreställningen så tappar man i tempo och energi. Kombinationerna av de 108 rörelserna varieras inte tillräckligt och upprepningarna förlorar sin tjusning stundtals.

Det är inte en perfekt föreställning, bara nästan, fast skön. När jag rusar iväg från föreställningen för att hinna skriva min recension håller dansarna som mest på att bjuda upp publiken till en dansfest på och nedanför scenen. Det gillar jag, och hade gärna stannat för att dansa med i myllret.

Ann Enström