Regeringen beslut att satsa på att utveckla ytterligare en Jas-version överraskar väl inte. Motsatsen – att säga nej, nu räcker det. Och bestämma att handla ett färdigutvecklad (men kvalificerat) plan till lägsta pris – hade däremot gjort det.

Likväl är det trist och framför allt oroande. Löftet att finansieringen av det nya Jas-planet i princip är klar och inte kommer att gå ut över andra delar av försvaret övertygar inte.

Förutsättningarna för beslutet innehåller minst sagt osäkra moment. Vad händer till exempel om försäljningen av flygplan till Schweiz till sist ändå inte blir av (som följd av ett blockerande folkomröstningsutslag)? Omprövas i så fall det svenska beslutet – eftersom om kostnaderna för Sverige blir högre än vad som nu kalkyleras?

Därtill är de historiska erfarenheterna – vad gäller just kostnaden – dystra av tidigare svenska flygplansprojekt. Kalkyler håller sällan eller aldrig, fördyringen finansieras genom att övriga vapenslag får dra åt svångremmen – med en försämrad försvarsförmåga som följd.

Risken att nya Jas verkligen blir en gökunge i försvarsboet är ingen konstruerad fantasi. Den är i högsta grad påtaglig.

Precis som tidigare svenska regeringar låter sig inte heller ministären Reinfeldt styras av i första hand försvarspolitiska överväganden när ett nytt flygplan ska köpas. Industripolitiken har en överordnad roll, ekonomi och säkerhetspolitik en underordnad.

Och precis så borde det inte få vara.

Mats Olofsson
ledarskribent