Människan Ekelöf träder fram

Sambandet mellan konstnärligt skapande och psykisk ohälsa har intresserat psykiatern Johan Cullberg i flera tidigare böcker. Med sin senaste En diktares kompost har turen kommit till ett slags psykiatrisk läsning av Gunnar Ekelöfs diktande och det är människan Ekelöf som träder fram.

Johan Cullbergs profession är psykiaterns. I den rollen har han ett framgångsrikt författarskap bakom sig med mängder av nytryckningar och översättningar av klassiker som Dynamisk psykiatri och Kris och utveckling. Jag återvände ofta till ett kassettband från 1980-talets radio där Cullberg i folkbildande syfte spred sitt kunnande om psykiska åkommor. Hans behagligt mjuka röst, det inkännande humanistiska budskapet gjorde lyssnandet till ren och skär njutning. Vem skulle inte vilja ha honom som sin privata hjärnskrynklare?

Cullbergs humanism har fört honom till skrivande lite vid sidan av det rent yrkesmässiga. Intresse för sambandet mellan konstnärligt skapande och psykisk ohälsa har resulterat i texter om Carl Fredrik Hill och hans egen bror Erland samt böcker om Strindberg, Dagerman och Fröding. Med En diktares kompost har turen nu kommit till ett slags psykiatrisk läsning av Gunnar Ekelöfs diktande.

Den 16 mars 1968 avlider Ekelöf sextio år gammal. Hans aska sprids i den porlande floden Paktolos vatten vid Artemistemplets ruiner i Efesos. Endast sex år tidigare hade modern (född och uppvuxen i Umeå, för övrigt) avlidit, åttio år gammal. Uppfattningen om denna mor-son-konstellation har i tidigare Ekelöf-forskning varit tämligen samstämmig och ett kraftfullt ifrågasättande av den enigheten är något av huvudpoängen med Cullbergs framställning.

Redan året efter Gunnars födelse blir det tydligt att faderns förhoppning om att vara botad från sin syfilis inte infriats. Småningom angrips centrala nervsystemet och döden i paralysie générale inträffar 1916, innan Gunnar hunnit fylla nio. ”Min barndom blev nedbränd av katastrofer, hemliga och för mig hemlighållna”, skriver Ekelöf i En självbiografi. Efter katastroferna med hot om skilsmässa, barnpensionatsvisteler och den vansinnige fadern följer fem relativt fridsamma år med mamman, fadern förtigen. Att hon 1921 gifter om sig och styvfadern flyttar in, upplever Gunnar som en kränkande detronisering – ”min barndom tog slut”. Anders Olsson talar om en sorts Hamletkomplex, ”hat mot den som tagit faderns plats, parat med en oförmåga att handla”.

I brev och anteckningar livet igenom var Ekelöfs dom över respektive förälder tveklös. Partitagandet för fadern närmar sig tidvis ett heroiserande, medan modern hamnar i strykklass. Särskilt efter hennes död antar det uppskjutna moderhatet demoniseringens dimensioner: ”En ond fé i mitt liv har hon endast negativ plats”.

Som om en på grund av faderns död avbruten frigörelseprocess nu definitivt verkställts och blivit till en förlust han hanterar med bottenlöst förakt. Dessa hans egna utsagor samt vittnesmål från två hembiträden i den aldrig genomförda skilsmässorättegången, har cementerat uppfattningen om modern som kall och kärlekslös, ointresserad av sin son och därmed ansvarig för hans framtida problem, de sexuella bekymren och alkoholismen.

Efter en rannsakan av källorna förmår dock Cullberg inte se tydliga svek från modern, eller någon ”moderlig brist som Ekelöf talar om mot slutet av sitt liv”. Bristen på en tillräckligt bra far var däremot obestridlig, något som Ekelöf utelämnat i sina självbiografiska noteringar. Manifesta uttalanden eller utelämningar är en sak, men viktigare är frågan om föräldrarnas roller i Gunnars inre eller undre värld. I dikterna kommer den självanalysen till uttryck, med djupare och sannare insikter, menar Cullberg.

Ekelöfs alkoholism föranleder Cullberg att presentera en exkurs om alkohol och skapande. I Svenska Dagbladet fördes 1988 en debatt i frågan där Ekelöf fungerade som exempel. Jag minns att jag fann Lars Gustafssons förklaring till drickandet tänkvärd: som ett skydd mot alltför kraftfulla kreativa attacker.

Att Reidar Ekner och Carl Olov Sommar försökte bagatellisera Ekelöfs alkoholvanor (”för att komma i gång under sena arbetstimmar”; ”för att komma över blyghet och hämningar”) avfärdar Cullberg med tyngden av ett helt yrkeslivs erfarenheter. Det är melankolin Ekelöf söker bota med alkohol, enligt Cullberg. En möjlig positiv effekt på skapandet kan alkoholen ha genom bakruset, som innebär en mental ”tunnväggighet”, varigenom signaler från förflutenheten plötsligt kan stiga fram.

Det är i Diwantrilogin Cullberg menar sig se Ekelöfs positionsförändring beträffande modersbilden. Hennes död gör honom fri att ”gå in i ett kärleksförhållande till den diktade modern/kvinnan”. Känslan är så stark att den besegrar alkoholens, strupcancers och ålderdomens trasighet.

Cullbergs analys av Ekelöfs barndomstrauma utifrån de ”faktiska” källorna är respektingivande i sin genomborrande kraft. Här befinner han sig avgjort på hemmaplan och jag lär mig åtskilligt om psykoanalytisk teoritillämpning. Mindre imponerad blir jag när det sedan kommer till granskningen av dikterna, försöken att se hur livet med modern ”fortsätter i den inre, undre berättelsen”. En 20-sidig genomgång av Diwandikterna tyder förvisso på kärleksfull läsning, men blir dessvärre huvudsakligen en beskrivning av vad som ”sker” i dikterna. Jag saknar preciseringar och tydliga tolkningsanvisningar till stöd för den teori Cullberg förfäktar. Allt stannar vid antydningar, tyvärr ofta så vaga och försiktiga att poängen uteblir.

Människan Gunnar Ekelöf har Johan Cullberg hjälpt mig att få en långt djupare förståelse för, men som ögonöppnare för Ekelöfs poesi fungerar hans bok inte lika bra.

TOMMY SUNDIN