Nils Svensson läser en tjugo år gammal bok om kulturstrider i USA och ser ett samtida Sverige träda fram.

Det finns ett modernt talesätt som lyder ungefär så här: det som händer i USA i dag, händer i Sverige om tio år. Det är därför som till exempel den svenska bokbranschen just nu håller järnkoll på utvecklingen med e-böcker, läsplattor och bokhandelsstrategier i USA. Man vet nämligen att USA i dag är en ledtråd till Sverige i morgon. Om det är bra eller dåligt är en annan sak.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser Stefan Jonssons snart tjugo år gamla bok De andra (1993) – som tillsammans med Andra platser (1995) och Världens centrum (2001) utgör trilogin Världen i vitögat. Det är en samling fängslande essäer och reportage, skrivna med ambitionen att förstå eller åtminstone belysa de kulturstrider som tog sig allt starkare uttryck i USA i början av 1990-talet.

”Impulsen till min trilogi”, skriver Stefan Jonsson i förordet, ”var en stark förundran som grep mig någon gång i oktober 1990. Jag hade just bosatt mig i USA och häpnade över hur smala kulturfenomen och snåriga estetiska debatter blev förstasidesstoff i landets massmedier och satte allmänhetens känslor i brand. Jag hade hamnat mitt i de så kallade kulturkrigen. Och det påstods att mycket stod på spel – ja, att det pågick en kamp mellan civilisation och barbari.”

Låter det bekant? När jag nu tjugo år senare läser om Stefan Jonssons texter i De andra är det i alla fall med en stark känsla av igenkänning. Är det inte just detta som pågår i Sverige i dag? Jag tänker på alla kulturdebatter kring integration, modern konst, feminism, klass, islam och så vidare som blossar upp med jämna mellanrum.

I reportaget Ett besök hos barbarerna berättar Stefan Jonsson historien om Duke University och hur universitetsledningen, på det nästan helvita universitetet i North Carolina, bestämmer sig för att få fart på den humanistiska fakulteten.

Därför anställer man den kontroversielle litteratur- och filmvetaren Frank Lentricchia som i sin tur engagerar stridbara kollegor som Stanley Fish och Fredric Jameson. Snart ansluter även teoretiker som Eva Kosofsky Sedgwick och Toril Moi och resten är modern universitetshistoria.

I dag står Duke som en symbol för den moderna kulturteorin – ett fält där man intresserar sig för andra perspektiv än de traditionellt västerländska – och universitetet lockar studenter och forskare från hela världen.

Men att intressera sig för politiska minoriteters kulturer och historia gör man sällan ostraffat. Förändringarna på Duke innebar att högerlobbyisterna och de kulturkonservativa riktade sina sökarljus mot universitetet, som i deras ögon framstod som ett tecken på den västerländska civilisationens förestående fall. En hetsig debatt, som fick proffstyckarna att dra paralleller till McCarthy-eran på 1950-talet, utbröt i amerikansk massmedia. Men den här gången var det inte ”kommunismen” som utmålades som det stora hotet – nej, den här gången talade man om ”dekonstruktion” och ”kulturrelativism”.

I dag, i Sverige 2012, pågår snarlika debatter på nätet och kultursidorna. I centrum står återigen ”multikulturalismen” och ”statsfeminismen”, och tonläget är ofta lika uppskruvat som i USA på 1990-talet. Att läsa Stefan Jonssons tjugo år gamla texter blir då ett sätt att närma sig debatten från ett annat håll, att se den med andra ögon. För trots att texterna handlar om USA i början av 1990-talet, så har de – ur ett svenskt perspektiv – större aktualitet än någonsin tidigare.

Läs därför De andra. Om inte annat så för Stefan Jonssons porträtt av Phillis Wheatley (1753-1784), den första svarta amerikanska poeten, som bara det är värt en tur till biblioteket.

Nils Svensson