Metalbandet Katatonia tar ett stort steg framåt på nya albumet Dead end kings, skriver VK:s recensent Johan Paulin.

 

Katatonia – Dead end kings

Peaceville

Betyg: 4

Svenska Katatonia är tillbaka för att sprida sitt gospel av melankoli. Bandet har en stil mitt emellan mördartungt riffande och försiktigt smygande ljudkulisser och däri ligger Katatonias storhet. De virvlande kompgitarrerna och hårda crescendona paras med finstämda gitarrslingor och Jonas Renkses uppgivna stämma. Risken med denna formel är såklart brist på variation och om tidigare skivor haft svårt att nå upp i Viva emptiness majestät så är Dead end kings ett stort steg framåt.

Johan Paulin

 

Swans – The seer

Young god

Betyg: 4

Lunacy är nog den mest brådstörtande inledning sedan First prayer på Deathspell omegas klassiska skiva Si monumentum requires, circumspice. Om du inte sugs in i The seer efter den är nog denna skiva inget för dig. Klaustrofobin växer i andra låten och förstärks av att vetskapen att minst 100 minuter musik återstår. Genremässigt existerar Swans i limbo mellan titlar som goth, noise, postrock, metal och konstmusik. Alla lika beskrivande som otillräckliga och tjänar mest till att betona kraften i riktigt bra musik, oavsett vad man kallar den eller hur den uttrycks.

Johan Paulin

 

Owl City – The midsummer station

Universal Republic Records

Betyg: 1

Owl City hade ju en småcharmig indieton där i början. Hitlåten Fireflies är en fin liten poppärla. Det fina slutade tyvärr där. På nya albumet The midsummer station blandas Flo-Ridas humpiga wannabe-Swedish house mafia-dunk med gravt radioanpassade tjatmelodier och ett par emorockiga gitarrer. Det vill låta pop, party, synth, rock och arena på samma gång, fast utan några starka låtar. Shooting star börjar som en lovande synthpoplåt, men övergår snart i precis samma trams. Det enda denna skiva ger är en impuls att trycka på av-knappen.

Evelina Burström

 

Alanis Morissette – Havoc and bright lights

Sony

Betyg: 3

Alanis Morissette har gått från arg sångerska på 90-talshiten Ironic till lugn småbarnsmor som gör fin akustisk pop. På hennes sjunde (!) studioalbum är soundet fräscht och med samma vokala berörningsnerv som under storhetstiden. Havoc och Empathy är två riktigt vackra spår.

Ett par elektroniska kompositioner parade med större röstutsvävningar, som Celebrity, leder tanken till Björk. Inte så konstigt eftersom de delar producent i Guy Sigsworth. Delar av Havoc and bright lights låter tyvärr som soft radiorock, och skivan blir lite enformig i längden, men Alanis visar att hon fortfarande har saker att ge.

Evelina Burström

 

Pontus de Wolfe – Pontus de Wolfe

Bra skivor/Lotus 79

Betyg: 2

Dj:en, klubbarrangören, bloggaren, författaren och alltiallon Pontus de Wolfe gör på sin debutskiva melankolisk, 70-talsdoftande indiepop som möter visa (som visst ska vara inspirerad av brittpop?). Tanken går ibland till Salem Al Fakir, ibland lite, lite till Håkan Hellström. Det som sticker ut är Wolfes minst sagt säregna stämma. Tyvärr är låtarna väldigt lika varandra, få kompositioner sticker ut och texterna snuddar ibland på det banala. Men jag charmas av det mysiga anslaget och tar gärna en höstpromenad med Min förlorade tid i lurarna.

Evelina Burström